På kursen idag har vi bland annat pratat om att ta emot kritik.

Vi är härliga och bra precis som vi är, men för att kunna utvecklas behöver vi också ta till oss vad vår omgivning känner inför det vi gör. Det betyder inte att vi ska gå emot någonting hos oss själva för att vara andra till lags, men både på jobbet och hemma så handlar mycket om att samarbeta och kompromissa. För att det ska kunna fungera krävs det att vi kommunicerar ärligt och inte slänger ur oss saker till varandra. Våra relationer påverkas av allt runt omkring oss, och de dagar vi känner att vi inte räcker till så är det lätt att tappa tålamodet och skylla på vår omgivning. På ett yttre plan är det lätt att se vad som är orsaken: det är fel på relationen, på jobbet är det trist, ungarna är hopplösa och som om det inte räckte har bilen gått sönder och räntorna ätit upp semesterkassan. Då kan ett effektivt sätt att skapa en sannare bild av verkligheten vara att försöka ta reda på vad som handlar om mig i varje händelse. Till exempel så skulle kanske inte bilen ha gått sönder om jag inte hade missat servicetiden, och egentligen kunde jag ha lagt om lånet redan förra kvartalet.

Min uppfattning är att det är klokare, och att det i längden känns bättre, om vi säger till oss själva: ”Jag har ett ansvar” i stället för att

se det som att ”jag har drabbats av en trasig bil”. När vi inser att vi är delaktiga i det som sker kan vi också ställa oss frågan: Hur löser jag problemet? Med andra ord kan vi med självinsikt förändra vårt eget beteende i förhållande till omvärlden i stället för att skylla allt på att yttre faktorer orsakar alla motgångar i våra liv. Om vi kan se att vi själva är en del av problemet, får vi också makten att göra oss till en del av lösningen på vårt problem. 

Allt blir så mycket enklare när vi fokuserar på det vi själva har möjlighet att förändra