När ord är överflödiga!

Elevkåren i Borås bestämde sig för att arrangera en inspirationsföreläsning till ett förmånligt pris för sina medlemmar och de valde mig. Full av förväntan anlände jag och möttes av ett hundratal personer. Vid ingången stod kårordförande och tog betalt, själv stod jag bredvid och hälsade alla välkomna. De flesta log och såg förväntansfulla ut, någon gav ett lite mer skeptiskt intryck, med andra ord en vanlig dag på jobbet för mig. I sista sekund kom en kille och jag hörde att han blev informerad om att det kostade 100 kronor och att det fanns en bankomat runt hörnet. Jag tänkte att han nog skulle strunta i att komma tillbaka men jag hade fel. Fem, sex minuter in i min föreläsning kom han, han smög in lade hundralappen på bordet bredvid mig och jag nickade välkommen åt honom. Inledningsvis pratade jag om motivation, kårmedlemmarna var modiga. De ställde frågor och delade med sig och ganska snabbt gick vi över till det här med hur det kan se ut och kännas när man tappar självkänsla och särskilt hur det kan kännas att ta emot feedback. Nu var vi igång, att förläsa är för mig som att dans, alla år av övning har gjort att jag på riktigt äger föreläsandet i min kropp och just den här dagen kände jag att jag verkligen fick till det, mina historier, övergångarna mellan ämnen sitter perfekt, jag är på topp. Då, precis då när föreläsningen flyter som bäst reser sig killen som kom lite sent, han reser sig och går med bestämda steg fram emot mig, han ser mig rakt i ögonen. Han viker inte det minsta med blicken, han sträcker sig fram, han tar tillbaka sin hundralapp och går därifrån! Ord var överflödiga, han visade tydligt att föreläsningen på intet sätt var värt priset. Det kändes nästan som att jag var med i en sketch, där vi skulle visa hur det kan kännas att ta emot feedback. Efter att han gått ut genom dörren brast jag och resterande åhörare ut i gapflabb, det tog några minuter för oss att samla oss men tillslut återgick vi till ämnet och jag valde att inte kommentera det som skedde ytterligare, även jag kände att ord var överflödiga.