Pratade precis med en vän som har en svår tid. Tänk vad mycket det är i livet som är sorgligt och vad olika vi hanterar det.
Varje människa har sitt eget sätt att sörja. Någon gråter stilla, en annan vrålar ut sin sorg, en tredje är tyst och alldeles orörlig. Ofta är det den relation vi förlorat som vi sörjer, och eftersom alla relationer är unika är all sorg unik. En och samma person kan därför reagera olika från gång till gång. Det går alltså inte att hitta en normal sorgereaktion. Det varierar för varje enskild person, det är inte en tidsbestämd process som sker i stadier och faser utan beskrivs kanske bäst som ett flöde som böljar fram och tillbaka.
Förutom känslan av förlust är det vanligt att den som sörjer till en början känner sig bedövad, eftersom det som hänt är för smärtsamt och omvälvande för att man ska kunna ta in och bearbeta alltihop på en gång. Känslan av bedövning kan komma och gå under den första tiden och vara olika stark för olika personer, lite som en chock. En del som sörjer får koncentrationssvårigheter och humörsvängningar, andra blir trötta och tappar energi.
Sorg går inte över, men vi kan lära oss att leva med den. En god vän till mig förlorade sin pappa när han var fjorton år, och han tyckte att det värsta var att alla i omgivningen slutade prata om pappan, det var som om han aldrig hade funnits. Självklart gjorde folk så för att de inte ville göra min kompis mer ledsen, men det blev precis tvärtom för han ville och behövde prata om sin pappa. Ju mer möjlighet vi har att prata, desto enklare går det att läka, tror jag. Samtidigt är det viktigt vem vi väljer att prata med.