Ibland lär man sig saker på filmfestivaler.

Och gör bort sig.

Hade faktiskt inte en aning om att det fanns någonting som hette gerontofili, förrän jag hade några timmar över i onsdags eftermiddag och slank in på en kanadensisk film som heter ”Gerontophilia”.

Gerontofili = Dragning till sexuella partners som är betydligt äldre än en själv.

Det visste jag inte när jag satte mig i biografen Darsenas mörker. Hade bara hört att det kanske skulle vara en kontroversiell film och sådant är man ju i princip alltid nyfiken på.

Det börjar lovande. Filmen börjar i svartruta och man hör ljud som för tankarna till ett par som håller på med våldsamma sexuella övningar. Men så är det inte alls. I stället får vi se ett ungt par kyssa varandra intensivt och för varje gång kvinnan kommer på en feministisk ikon, blir kyssarna allt intensivare.

Ett ungt och förälskat par, Lake och Désirée, suveränt spelade av Pier-Gabriel Lajoie, som är debutant, och Katie Boland, som har synts i småroller, bland annat i Paul T. Andersons ”The Master”.

Sedan visar det sig att Lake har en dragning åt äldre män. Väldigt mycket äldre män. Så han skaffar sig ett jobb på ett ålderdomshem och blir så småningom djupt förälskad i en 81-årig svart man (Walter Borden). Ja, och sedan händer massor av andra saker också…

Och alltihop är gjort som en romantisk komedi.

Festivalens hittills häftigaste överraskning.

Under kvällens middag diskuterar jag filmen med min gode vän, Geir Kamsvåg, norsk filmjournalist. Han är lika förtjust i filmen. Men vi köper kanske inte helt och hållet historien. Särskilt inte som vi tycker att Katie Boland är så söt och färgstark, att ingen karl skulle lämna henne för en 81-årig gubbe.

Senare på kvällen är det fest i Venice Days villa. Venice Days är den sidosektion där ”Geronthophilia” visas i.

Stöter på regissören Bruce LaBruce och säger ärligt att det är lite konstigt att man aldrig hört talas om honom förr. En så uppenbar begåvning borde man ju känna till.

– Inte konstigt. Du verkar inte vara typen som ser hårdporrfilmer med och om bögar. Eller bögar som sätter på zombier och på det sättet får dem till liv, säger han och skrattar.

(Lite efterforskning visar att Njuta Films faktiskt har släppt flera av hans filmer på dvd i Sverige)

Sedan hamnar jag i en soffa med Katie Boland, som visar sig vara lika trevlig som hon är bra i filmen.

Efter en kvart säger hon:

– Nej, nu ska vi dansa.

Ungefär det värsta jag vet. Så jag lånar titeln från Norman Mailers klassiska roman och säger:

– Tough guys don’t dance.

Hon tittar på mig som om jag inte vore klok och säger:

– Skyll dig själv.

Så bjuder hon upp regissören i stället.

När jag berättar detta för Geir Kamsvåg när jag kommer hem, tittar han konstigt på mig och säger:

– Du är inte klok!

En alldeles vanlig dag i Venedig…

Nedan: Katie Boland dansar med Bruce LaBruce.