Den ”galna” serbiskan

av Jan-Olov Andersson

Några kollegor var avundsjuka, kallade henne underbar och geni och undrade om det inte gick att fixa en biljett till.
Andra undrade vad sjutton jag skulle dra på happening med den galna serbiskan för.
Hon heter Marina Abramovic, är 66 år, är från Serbien, närmare bestämt Belgrad, men bor numera i New York.
Hon är performanceartist, konstnär, filmare och lite till och jag har både sett filmer av och om henne, SVT visade en underbar dokumentär för drygt ett år sedan. Den handlade främst om hennes utställning/installation ”The artist is present”, på Museum of Modern Art i New York. Jag var där också.
Där satt hon hela dagarna på en stol och stirrade på människor, som fick sitta mitt emot henne så länge de hade lust.
En våning upp kunde man gå omkring bland hennes installationer med nakna människor, både män och kvinnor. Några stod på golvet, andra var upphängda som i tavlor. Hon har alltid använt sig mycket av sin och andras kroppar i de installationer och andra verk hon har skapat, ofta utan några kläder alls. I andra rum kunde man se hennes härligt knäppa kortfilmer. Om till exempel två nakna människor, hon och hennes dåvarande pojkvän, som springer mot varandra om och om igen och krockar.
Samma pojkvän och hon bestämde sig en gång i tiden för att fotvandra längs Kinesiska muren i Kina. De började från var sitt håll och möttes efter tre månader på mitten. Då gjorde de slut, efter tolv års förhållande.
Marina Abramovic är one of her kind…
Lady Gaga älskar henne.
Det var därför hon gjorde den nakenvideo som släpptes för några veckor sedan.

Marina Abramovic berättade om den för mig i Venedig:
– Lady Gaga kom fram till mig på MOMA i New York och ville prata. Sa hur viktigt det var för unga konstnärer som hon att lära sig av oss äldre. Hon ville gärna bidra till min verksamhet på något sätt, det var därför hon gjorde den där videon ihop med mig.

– Det är naturligtvis inte helt oviktigt för mig att en sådan som Lady Gaga stöder mig. Hur många miljoner följare har hon på twitter?
Nu håller Marina på med något hon kallar The Abramovic Method.
På filmfestivalen var vi ett fåtal inbjudna som exklusivt fick ett smakprov på hennes metod för att finna ro i kropp och själ.
I sidosektionen Venice Days flotta villa på Lido hade man ställt upp tjugo solstolar på golvet. Alla vi som skulle delta, fick ta på oss läkarrockar som det stod MAI (Marina Abramovic Institute) på. Sedan fick vi hörlurar och fick se en film av Giada Colagrande, italiensk regissör, som för övrigt är gift med Willem Dafoe (som också varit inblandad i Abramovics projekt tidigare).
Män och kvinnor i liknande rockar som vi hade på oss, låg på bänkar, stod på golvet under magneter eller satt på höga stolar medan de hade ministolar bredvid, dit själen skulle vandra.
En slags kulturyoga, skulle man kunna säga.
Den galna serbiskan?
Den härligt galna serbiskan, skulle jag säga.
Efteråt berättade hon:
– Häromveckan var jag i Oslo i samband med grejer kring jpg.marina abramovic och ”Skriet”. Då fick jag 150 norska kvinnor att stå och skrika rakt ut så högt de kunde i sex minuter. Sådant är kul…
Hon berättade också att det finns planer på att göra något i Sverige ganska snart.
Ta det som ett hot eller ett löfte…

Nicolas Cage i toppform igen

av Jan-Olov Andersson

Mycket kan man säga om Nicolas Cage, men visst har väl den 49-årige Hollywoodstjärnan gjort aningen för många knasroller de senaste åren.

Han verkar haft ett rätt knasigt liv även privat, ibland, känns det som.

”Kick-Ass” var ett befriande undantag, men annars har det varit för mycket filmer som ”Trollkarlens lärling”, ”Ghost rider” och sådant trams.

”Joe”, som just haft världspremiär på Venedig-festivalen, är den bästa lite mer seriösa roll han gjort på åratal.

Ett drama som utspelas på bondvischan i de amerikanska sydstaterna, det sägs aldrig var (fast filmen är inspelad i Texas).

Det är verkligen white trash-country, på det sättet påminner ”Joe” lite om ”Winter’s bone” och ”Frozen river”. Folk är arbetslösa eller har tillfälliga jobb och har knappt pengar till mat för dagen. Fast sprit har de alltid råd med. Eller att gå på en riktigt sunkig bordell. Eller att köpa patroner till pistolerna. Inte oväntat slutar det så småningom ganska våldsamt för många av dem filmen handlar om.

Det rådde i och för sig rätt delade meningar om David Gordon Greens film. Flera kvinnor hörde jag säga att de bara var ”så trötta” på filmer om män som super, knarkar, misshandlar och förtrycker kvinnor. En åsikt jag kan förstå.

Men jag blev rätt berörd av ”Joe”. Nicolas Cage är verkligen lysande och hans rollfigur är mångbottnad, en slags halvkriminell losertyp som ändå vill göra rätt för sig, som har något slags rättspatos och som blir en slags extrapappa till en 15-årig grabb som växer upp i white trash-familjen från helvetet.

På presskonferensen efteråt var Nicolas Cage märkbart stolt. Pratade om rollen som något som angick honom lika mycket som den i ”Farväl Las Vegas”, som han ju vann en Oscar för.

– Men då var jag mer tokig, trodde att jag var tvungen att leva precis som det fyllo jag spelade. Nu går jag inte in i rollerna på det sättet längre, sa han.

En presskonferens på Venedig-festivalen vore inte en presskonferens på Venedig-festivalen om det inte kom några idiotiska frågor också.

Så här kommer den:

Vad tycker Mr. Cage om att Ben Affleck ska spela Batman?

Nicolas Cage skrattade och sa:

– Han är en god vän och en väldigt duktig skådespelare, så det blir säkert bra.

Hårda killar dansar inte

av Jan-Olov Andersson

Ibland lär man sig saker på filmfestivaler.

Och gör bort sig.

Hade faktiskt inte en aning om att det fanns någonting som hette gerontofili, förrän jag hade några timmar över i onsdags eftermiddag och slank in på en kanadensisk film som heter ”Gerontophilia”.

Gerontofili = Dragning till sexuella partners som är betydligt äldre än en själv.

Det visste jag inte när jag satte mig i biografen Darsenas mörker. Hade bara hört att det kanske skulle vara en kontroversiell film och sådant är man ju i princip alltid nyfiken på.

Det börjar lovande. Filmen börjar i svartruta och man hör ljud som för tankarna till ett par som håller på med våldsamma sexuella övningar. Men så är det inte alls. I stället får vi se ett ungt par kyssa varandra intensivt och för varje gång kvinnan kommer på en feministisk ikon, blir kyssarna allt intensivare.

Ett ungt och förälskat par, Lake och Désirée, suveränt spelade av Pier-Gabriel Lajoie, som är debutant, och Katie Boland, som har synts i småroller, bland annat i Paul T. Andersons ”The Master”.

Sedan visar det sig att Lake har en dragning åt äldre män. Väldigt mycket äldre män. Så han skaffar sig ett jobb på ett ålderdomshem och blir så småningom djupt förälskad i en 81-årig svart man (Walter Borden). Ja, och sedan händer massor av andra saker också…

Och alltihop är gjort som en romantisk komedi.

Festivalens hittills häftigaste överraskning.

Under kvällens middag diskuterar jag filmen med min gode vän, Geir Kamsvåg, norsk filmjournalist. Han är lika förtjust i filmen. Men vi köper kanske inte helt och hållet historien. Särskilt inte som vi tycker att Katie Boland är så söt och färgstark, att ingen karl skulle lämna henne för en 81-årig gubbe.

Senare på kvällen är det fest i Venice Days villa. Venice Days är den sidosektion där ”Geronthophilia” visas i.

Stöter på regissören Bruce LaBruce och säger ärligt att det är lite konstigt att man aldrig hört talas om honom förr. En så uppenbar begåvning borde man ju känna till.

– Inte konstigt. Du verkar inte vara typen som ser hårdporrfilmer med och om bögar. Eller bögar som sätter på zombier och på det sättet får dem till liv, säger han och skrattar.

(Lite efterforskning visar att Njuta Films faktiskt har släppt flera av hans filmer på dvd i Sverige)

Sedan hamnar jag i en soffa med Katie Boland, som visar sig vara lika trevlig som hon är bra i filmen.

Efter en kvart säger hon:

– Nej, nu ska vi dansa.

Ungefär det värsta jag vet. Så jag lånar titeln från Norman Mailers klassiska roman och säger:

– Tough guys don’t dance.

Hon tittar på mig som om jag inte vore klok och säger:

– Skyll dig själv.

Så bjuder hon upp regissören i stället.

När jag berättar detta för Geir Kamsvåg när jag kommer hem, tittar han konstigt på mig och säger:

– Du är inte klok!

En alldeles vanlig dag i Venedig…

Nedan: Katie Boland dansar med Bruce LaBruce.

IMG_5107

Bättre arbetsmiljö

av Jan-Olov Andersson

Man ska inte klaga.

När nu den 70:e upplagan av Venedig-festivalen, världens äldsta filmfestival, startar onsdag 28:e augusti, har Aftonbladet varit vänliga nog att hyra fina redaktionslokaler åt sin utsända Biogubbe. Ligger på Via N. Tron 7 på Lido, den 11 km långa sandbank till ö där filmfestivalen äger rum.

Det har varit en jobbig dag, så här dagen före. Väckarklockan ringde 4 i morse. Första flygtåget till Arlanda. En annan tjattrande Biogubbe (Gunnar Rehlin) i flygsätet bredvid. Båt, en så kallad vaporetti, från flygplatsen till Lido och de kör ungefär lika långsamt som det välkända fenomenet gubbe med keps. Och sedan några timmars köande med andra journalister för att träffa pr-snubbarna och -kvinnorna från firmor som DDA, Premier, Wolf och så trion Charles McDonald, Matthew Sanders och Manlin Sterner, som har hand om de två svenska filmer som tävlar i festivalen, Lukas Moodyssons ”Vi är bäst!” och Anna Odells ”Återträffen”.

Det är ett evigt pusslande med visningstider, presskonferenser och intervjuer, men än så länge är inte krockarna alltför blodiga.

Man ska inte klaga, som sagt var, men när lägenheten Aftonbladet har hyrt började kännas aningen trång – två våningar, fem sovrum, tre badrum, vardagsrum, matsal, kök – så flyttade jag helt enkelt ut redaktionen till en solstol.

Vem vet, rätt som det är kanske det glider förbi en gondol i kanalen utanför…

Skulle i och för sig passa rätt bra, då kan den köra mig till kvällens cocktailparty inne i stan, arrangerat av branschtidningen Variety.

Sedan börjar allvaret, med öppningsfilmen ”Gravity” med George Clooney och Sandra Bullock på onsdagsmorgonen kl 9.jpg.venedigträdgård

 

Sida 1 av 1

Information

Denna blogg är inte längre aktiv. För en lista på aktiva bloggar, gå till bloggar.aftonbladet.se.

Sök

Arkiv

Kategorier

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB