Den som tittar noga kan se vad vi ska ha i nästa nummer av Wellness…

Finaste skönhetsredaktören Petra kom förbi med lite läckra skönhetsprodukter som blivit över efter plåtningar, och jag ryckte snabbt åt mig detta snygga nagellack. En riktig färgfest! ”Cherry garden” heter det, kommer från Oriflame. Bäst är att jag bara målat ett lager!

Nu kommer jag att spraka lika fint som majbrasorna i morgon.

Ha en trevlig valborg!

Jag trodde att jag hade kommit till den punkt i livet då jag var överens med min kropp, att jag accepterat hur jag ser ut. Men mitt resultat i Wellness-testet sa annat.
”Vad jag kan se på den fysiska biten är du sådär nöjd med din kropps utseende och också vikt”, skriver Coach-Johanna i sitt första mejl till mig.
Suck.
Det stämmer tyvärr. Jag gillar inte att det sticker upp en muffinskant på jeansen, eller att jag inte längre kan komma i favoritklänningen.
Har funderat en del på varför jag inte kan vara nöjd med hur jag ser ut. Var kommer det ifrån?
Jag har, som många andra, ägnat större delen av mitt vuxna liv åt att banta eller träna för att ha en platt mage att visa upp. Men varför? Var kommer denna kroppsfixering ifrån.

Jag tror att vi ärver mycket av våra beteenden från vår familj.
Om man växer upp i en miljö där utseendet ofta kommenteras, hur andra ser ut, vad de har på sig, att den och den gått upp i vikt och ”såg du vilken illasittande klänning Carola hade på tv:n!”. Ja, då är det inte så konstigt om man börjar fundera på vad som sägs om en själv när man inte är med.
Jag har några starka kroppsrelaterade minnen från mina tonår.
Dels när min morfar kommenterade min kusins vältränade kropp (hon var simmare), och inte sa någonting om mig.
Direkt förutsatte jag att JAG var otränad och ful.
Ett annat minne är när jag som 14-åring skulle köpa ny bikini, och min mamma tyckte att jag skulle ta med en större storlek till provhytten, eftersom ”din rumpa är lite stor”. En obetänksam kommentar, som inte var illa ment, men som fastnade som en sanning i mitt huvud. En sanning jag levde efter tills jag blev över 30 år gammal.

Jag är nu själv mamma till två flickor, och har sen min första graviditet försökt bryta mitt invanda mönster. Ibland påpekar min man att jag faller tillbaka i det gamla och uttrycker mig nervärderande om andras utseende. Men jag försöker aktivt att låta bli det, och istället påpeka att alla är fina som de är.

Och det är en dödssynd i vårt hem att prata om bantning och dieter! Jag försöker att aldrig kommentera min kropps utseende på ett negativt sätt inför mina döttrar. Istället hyllar vi mammas mjuka mage, som flickorna tycker så mycket om att gosa med.

Jag försöker också lyfta fram att min medverkan i Wellness handlar om att jag ska bli STARK, och inte smal. Att jag ska MÅ BRA, inte banta.
Jag hoppas att fler föräldrar hänger på och medvetet slutar kommentera hur andra ser ut inför sina barn. Barn gör ju inte som vi säger, de gör som vi gör.

Promenadlunch i solen.

Drog på mig MBT-skorna i morse, eftersom jag visste att jag skulle behöva springa på stan för att lämna igen grejer vi lånat till modeplåtningen. Förena nytta med… nytta?

Passade även på att gå en extra sväng och hämtade lunch på utmärkta Mix n’ go. Jag slog till på en Marrakesh-sallad med spenatbas, alltid bra med lite extra järn. Yum!

Snurra, hoppa, le! Det är inte lätt att vara modell om någon trodde det.

Modeplåtning i Wellness-fabriken.

Redaktör Nina och jag har agerat stylister, Viktklubb.se-redaktören Sofia är modell, makeup-artisten Anna sminkade och grymma fotografen Sara plåtar. Resultatet får du se i Wellness som kommer ut den 18 maj!

Namn: Sofia Boström

Ålder: 39

Längd: 171 cm

Nuvarande vikt: 71,5 kg

Nuvarande klädstorlek: 40–42 upptill, 42 nertill

Nuvarande Wellnesspoäng: 67

Önskad vikt: kring 65 kg vore trevligt men kanske inte realistiskt

Önskad klädstorlek: 38-40 upptill, 38-40 nertill

Önskad Wellnesspoäng: 80

Så, där har ni mina mål i siffror.

Nu är det bara att kämpa på.

Gissa grejen!

Då så, då var det gjort.

Det första träningspasset i år är avklarat. Och det var ju inte så farligt. Nej, rent av trevligt.

40 minuters simning pallade jag med, sen började nacken kännas. Man simmar ju lite som de gamla damerna gjorde när man var liten. Huvudet hög, för att inte blöta ner det lagda håret! Fast i mitt fall är det nog mer bristande teknik. Jag har till och med införskaffat simglasögon för att slippa tantsimma.

Men idag immade de bara igen. Hela tiden. Väldigt irriterande. Någon som har en aning om varför och hur det åtgärdas får gärna tipsa i kommentarsfältet!

Fast, lite skönt var det också. Då fick jag en anledning att stanna och tjuvvila några sekunder innan jag pustade vidare.

Väl hemkommen har jag firat min träningsframgång med att äta ananas. Men eftersom jag är så glups, och inte någon van bloggare än, hann jag inte plåta ananasen all sin prakt. Istället får ni se de sorgliga resterna.

Jag ska försöka bli lite bättre på att tänka efter, före. Lovar.

Visste du att ananasen innehåller en mängd nyttiga kostfibrer och vitaminer som skyddar mot virus och infektione. Jodåsatt…

Roligaste bildtexten i hela Wellness hittar du i flippen, på starten av bikinimodet.

Och det är precis vad jag ska göra idag. Simma! Förhoppningsvis inte swimma…

Eftersom det är jag som hämtar på dagis, så får maken lägga barnen, och jag kan smita iväg till simhallen.

Min plan är att köra i ca 45 minuter.

Simning är ett perfekt sätt för mig att komma igång. Det sliter inte på knän och leder, och jag slipper mina astma- och allergibesvär.

Dessutom kan man chilla i bastun efteråt!

Jag lovar att uppdatera hur det gick ikväll!

Men nu ska jag strax starta min (förhoppningsvis korta) karriär som stylist. Resultatet av DET får ni se i majnumret av Wellness.

Mina bästa kompisar om våren/sommaren!

är, förutom min dåliga karaktär, min pollenallergi och astma. Även om forskning visar att astma blir bättre av träning, och jag även märkt det själv, tycker jag att det är tungt att träna på våren när pollensäsongen exploderar. Speciellt konditionsträning ute.

Ögonen kliar, näsan rinner och luftstrupen snörs åt så jag kippar efter andan.

Igår var jag ute och jobbade i trädgården, krattade löven och gruset ur gräset utanför vår tomt. Det dammade som aldrig förr. Och jag kände…ingenting.

Snacka om nöjd jag var då!

Skröt till och med för maken om vilken bra medicin jag tar i år, som hjälper så bra.

Och så vaknar jag den här morgonen.

Ögonen kliar och jag nyser oavbrutet.

Oh, the irony.

Uteätarpremiär!
Vi plockade ut duken, blomma och dukade fram årets första middag på altanen. 
Flera påskgummor har hunnit hälsa på. 

Nu väntar vi bara på vår gäst.
Glad påsk! 

Med stans bästa utsikt!

Eller vad säger ni?