Hade ett nytt möte med coach-Johanna i fredags.

Den här gången gick vi lite grundligare in på min oro. Det är ju rätt mycket jag går och oroar mig för. Främst barnen, men också relationer med nära familjemedlemmar, och hur framtiden ska te sig nu när mina föräldrar blir äldre och en dag dör.

Min allra största oro är barnen. Jag är en tvättäkta, to-the-bone hönsmamma.

När barnen var riktigt små oroade jag mig jämt för att de skulle dö, speciellt när de var sjuka. Bara helt plötsligt dö. Därför låg jag och lyssnade på varenda hostning och harkling och vaknade till av varje nytt ljud.

Det har jag släppt nu.

Istället oroar jag mig för att de ska råka illa ut, bli mobbade, vara med om en trafikolycka och sådant som jag inte kan styra över.

Det är jättejobbigt. Både för mig, och har jag förstått nu, även för barnen. För min oro hämmar ju även dem. Det är ju till exempel för att jag är så rädd för att de ska hälla kokande vatten över sig, skära av sig fingrarna och annat hemskt som jag sällan låter dem vara med och laga mat i köket. Eftersom jag vill ha koll på allt som är farligt, och barnen, samtidigt som jag ska laga mat blir det hela mig övermäktigt, jag blir grinig, och till slut schasar jag ut dem.

Men coach-Johanna ska ge mig verktyg att tygla, dels min stress, men även min oro. Som ett första led fick jag avslappningsövningen. Och nu fick jag även en andra hemläxa. Jag ska till nästa möte ta fram en ”mental kostym”.  Något som jag kan ”klä på mig” där jag känner mig lugn och trygg. Coach-Johanna berättade att en del människors mentala kostym är ett djur, för andra kan det vara ett ljud eller en färg och form.

Jag känner fortfarande in efter min, men jag lovar att berätta när det utkristalliserat sig.

Här ligger jag och känner in min mentala outfit.