Lurar har jag, men inget att stoppa in dem i…

I dag ska jag för första gången efter semestern springa hem. Massor av prylar man måste komma ihåg att ta med sig. Skor, sportbehå, iphone-hållare, hörlurar…och, ja just det ja, iphonen. Den hade ju varit grym att ha. Men se den glömde jag hemma i morse.

Nu får jag prova att springa utan musik i öronen. Och chefen visar inget medlindande för min fadäs eftersom hon själv ALLTID springer utan.

Ska bli spännande att se hur det går.

Nu vet jag hur det gick: DÅLIGT! 

Jag blev rädd för varenda liten fågel som prasslade i buskarna, störde mig på nycklarnas skramlande i fickan, fick ingen hjälp att hitta en bra löptakt och inget extra push som jag brukar få när det kommer en riktigt bra låt.

Dessutom märkte jag hur mycket mer jag tar i när jag har appen igång. Nu hade jag inga problem med att stanna och pinka bakom några buskar för att jag var lite kissnödig. Skulle ALDRIG hända om jag sprang med appen, det skulle märkas för mycket i slutresultatet.

Nä. Blä!

Att springa utan telefonen är inget för mig.

(Hur långt jag sprang? ca 4,5 km med ca 1 km uppvärmning. Hur fort har jag dock ingen aning om, för jag hade ingen klocka alls.)

Hur gör ni? Med eller utan underhållning?

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av vad jag har på mig när jag tränar, vilket kan tyckas lite märkligt eftersom jag är väldigt mode- och klädintresserad annars (och före Wellness jobbade jag på Sofis mode), men jag har tänkt att det jag ska svettas och vara ful i lika gärna kan vara fult från början.

Men nu har jag börjat tänka om. Man blir faktiskt lite mer sugen ATT träna om man får sätta på sig något snyggt och gärna färggrannt. Och i dag, när jag satt med ett reportage i augustinumret med höstens träningsmode så rann bägaren över.

Efter jobbet ilade jag som en iller genom Stockholms centrala sportaffärer och rotade genom rean efter fynd. Och jag hittade dessa! En climate-lite-tröja från Adidas, och ett par joggingbyxor från Soc för det sammanlagda priset av 278 kronor.

Jag är nöjd!

Nu ska de bara invigas.

Är den här lilla slamsan verkligen värd sina pengar?

Ja, det är sannerligen frågan.

Makarn Fernett (som fixat Fight club-kroppar till höger och vänster) använder den, fina brorsdottern har tränat med den på läger och långbenta makens träningstokiga kompis kör stenhårt med sin. Träningsredskapet TRX.

Dyrt som satan är det, nästan 2000 spänn, men kanske en bra investering för hemmaträning. Eller, bara en ny pryl som ligger och dammar i garderoben.

Vad säger ni?

Har ni använt den? Är den bra? Funkar den för hemmaträning, eller är det mer ett ”proffsredskap”?

Hilfe bitte!