Jag kände mig så pass pigg i morse att när svärmor kom och hämtade ungarna för Friskisjympa och maken dragit på sig blåstället redo för att spränga berg, så drog jag på mig träningskläderna och stack ut.

Jag hade bestämt mig för att köra ett lätt intervallpass. Och tänkte samtidigt passa på att testa en annan spring-app än den jag brukar använda. Valet föll på RunKeeper.

För intervallträning var det grym! Mycket bättre än Runmeter. Här kunde man nämligen ställa in exakt hur man vill springa sin intervallrunda. Hur lång uppvärmning man vill ha, hur långa intervallerna ska vara (slow, steady och fast), samt hur lång nerjoggen skulle vara.

En klart bättre app, och min nya favorit. Ska testa den i långspåret också få se hur den funkar där.

Vad jag sprang? 5 minuter uppvärmning, sen 10 intervaller med 1 minut ”slow” och 30 sekunder ”fast”. och sen 2 km nerjogg. Det var helt lagom.

Väl hemma igen tänkte jag göra PT-Johannas hemmaprogram också, passa på när man har barnvakt liksom, men där väntade krattning och gräsklippning istället, så det räckte fint.

Jag sprang förbi sjön Trehörningen, TVÅ gånger! Och jag och nya telefonen är inte riktigt kompisar när det gäller att skicka bilderna till min mejl, därför är jag och sjön väldigt suddiga.

För övrigt kan jag meddela att det här med sockerstoppet var mycket värst i dag. Kaffe utan fikabröd känns inte helg. Och det fanns några tillfällen när jag höll i en halväten godis som den lilla inte tyckte om och så när stoppade den i munnen innan jag kom på ”JAG SKA JU INTE ÄTA GODIS!”.

Men jag föll aldrig för frestelsen. Mest för att jag tänkte ”i morgon, då!”. Då firar vi nämligen makens farmors 85-årsdag, och det är min undantagsdag för hela månaden…

Solen skiner.

Himlen är blå.

Min förkylning verkar ha gett med sig så jag kan träna igen i morgon.

Och jag har bara 41 minuter kvar av arbetsdagen innan jag tar mig hem till tacofest med familjen.

Ha en toppenbra fredag!

…även idag. Suck… Karaktären testas med besked. 

Den här gången är det vår härliga/duktiga/roliga/trevliga/snygga Viktklubbsredaktör Sofia Carlberg som bjuder på avskedsfika. I morgon gör hon nämligen sin sista dag hos oss innan hon går vidare till nytt, spännande jobb på Plan Sverige.

Lycka till Sofia, vi kommer att sakna dig!

Hurra!

PT-Johanna har hörsammat min fobi för armhävningar och gett mig en ny övning att köra istället: Flyes!

Så här gör man:

Håll hantlarna rakt ovanför axlarna med handflatorna vända mot varandra. Sänk hantlarna
sakta ut åt sidorna så långt som möjligt. Ha lätt böjda armbågar. Lyft upp hantlarna till
start. Försök att inte svanka. Spänn magen. Kan göras på bänk eller boll.

Ska jag testa så fort förkylningen gett med sig.

Det är inte lätt att ha sockerstopp när det bjuds på sånt här finfika, men jag stod emot! Mitt eftermiddagssnack ligger och skräpar där också…nuts!

… och i dag är Nezeril och näsdukar mina bästa vänner. Ja, jag har lyckats bli förkyld igen. Fy för den lede!

Läser på nätet att pepparmyntsdoftande eukalyptus är toppen mot snuva. Det är nämligen, och jag citerar Shenet.se: ”Slemlösande (lindrande vid t. ex. bihåleinflammation, hosta, lunginflammation, och förkylningshuvudvärk), bakteriedödande (t. ex. på tuberkelbakterier) och virushämmande (inklusive på influensa A-virus).”

Så här ser den ut, eukalyptusen, innan man gjort olja på den, och innan koalan hunnit käka upp den.

Får köpa lite olja på lunchen, om det bara ville sluta regna så mycket, och göra ett ångbad ikväll.

Har ni några andra bra huskurer att dela med er av?

Magnus är hård mot de klena.

För första gången på tio (10!!) år fick jag något som liknade beröm av min hårda kiropraktor.

Jag hade en stående tid i dag, och har känt av en låsning i ryggslutet, så det passade bra att gå.

Men det var inte så mycket mer fix än så. Jag har slarvat lite med stretchen bara. Speciellt insida lår.

Inga stora pekpinnar alltså. Inget träningsprogram och stränga bannor. Bara ett litet träningstips.

Och när jag skulle gå sa Magnus: ”Fortsätt springa, det funkar ju bra!”.

Wohoo!

Nu har jag tränat duktigt sedan april, men inte gått ner ett gram, snarare tvärtom eftersom muskler de facto väger mer än fladderhud. Men, det är inte avsaknaden av viktnedgång som retar mig, utan snarare att jag fortfarande har så mycket mjukt och löst kvar kring magen, stussen och armarna. (Mitt viktmål från starten är för övrigt ett skämt. Det skulle vara OMÖJLIGT för mig att väga 65 kg och samtidigt vara vältränad och sund. 65 kg vägde jag senast när jag ammade… bara en sån sak!)

Jag har ju också funderat på om jag ska ge mig på någon diet, ni gav mig många bra tips! Men det känns som att jag skulle sända ut fel signaler till mina barn, jag är ju inte överviktig och jag vill kunna äta samma saker som de, och vi äter i stort väldigt omväxlande och bra kost. 

Så, jag har kommit fram till att jag ska börja smått, och testa med en sockerfri månad.

Ska det gå att låta bli the sweetness?

Jag är nämligen hård på sockret.

Speciellt efter sommarens fikaextravaganser då mitt beroende tog ny fart.

Barnens smågodis har jag svårt att låta bli. Och glass….mmmm, don´t get me started!

Så. Från och med i dag ska jag inte äta godis, kaffebröd, glass och dricka sötade drycker tills september är slut. Med ETT undantag. På söndag firar makens farmor sin 85-åriga födelsedag, och då tänker jag inte vara så fräck att jag inte smakar på det hon bjuder.

Någon som hakar på?

Jag kan behöva lite pepp när eftermiddagssuget sätter in…

Nu kör vi!

PS. Och till familj och vänner: varning för dåligt humör!

… vid köksbordet och drack kaffe med mamma när maken och min pappa kom hem från svampskogen med litervis av svamp.

Knappt hade de kommit innanför dörren förrän maken hojtar: ”Sätt på dig träningskläderna så sticker vi ut en sväng”. Eh, ok. Tja, det kunde ju vara ett bra tillfälle att prova mitt nyinköp, tänkte jag och gick och bytte om.

Väl ute i spåret presenterade maken mig med nästa överraskning. ”Jag tänkte att vi skulle springa i ett speciellt tempo, vad säger du om 5,45?”. Eh, ok. Fast det här är ett spår som är ÄNNU backigare än Älvsjöspåret, men ok.

Så vi sprang på. Och det kändes bra. Jag höll på att kliva på en liten minisnok, och såg alla möjliga matsvampar locka vid sidan av spåret.

Sen fick jag ont i benet och fick ge mig. Trots makens ihärdiga pepp. ”Neeeej, inte stanna, kom igen nu, du klarar det”. Då var det bara 500 meter kvar. Men gör det ont så gör det.

Mitt nyinköp var för övrigt den här svarta, långärmade funktionströjan.

Och att jag saknar huvud beror på att maken tog en allt annat än fördelaktig bild på mig. Tack för det!

Idag fick jag en anledning att tänka på hur mycket jag är tacksam för i livet.

Jag besöker mina föräldrar och min mamma behövde uppsöka akuten. Och både för henne som för mig kändes det väldigt skönt att jag kunde följa med henne dit. Vi bor inte på samma ort och oftast är det hon som måste ställa upp och göra saker för mig.

Det var ingen allvarlig anledning till akutbesöket och hon mår bra nu, men det var en påminnelse över hur mycket jag har att vara tacksam för.

Min hälsa.

Min familjs hälsa.

Att mina föräldrar lever och mår bra.

Att vi har möjlighet att åka och hälsa på varandra.

Att vi har tillgång till bra läkarvård när vi behöver den.

Att det finns penicillin.

Och att jag kan åka och tröstshoppa efter en traumatisk upplevelse (vad tänker jag visa i morgon;)).

Och till alla duktiga tjejer som sprang Tjejmilen i dag: Sjukt bra jobbat!