Nu vet jag varför den lilla hade så svårt att somna igår. Hon höll nämligen på att bli förkyld. Och eftersom hon har förkylningsastma leder förkylningar ofta till hosta och andningssvårigheter. Och hostat har hon gjort. Hela natten,  hela morgonen, och hela dagen. Och ingen medicin ville bita mot andningsproblemen. Och inte ville ungen ta det lugnt och sitta still så hon hade en chans att andas ordentligt.

Så när maken kom hem vid lunch för att byta av mig i vabbandet bestämde jag mig för att köra henne till akuten istället. Där blev vi kvar i tre timmar, var av en ägnades åt att hon sov i min famn.

Tydligen är det så att barn med andningssvårigheter får ett extra påslag av adrenalin, vilket gör att de får svårt att sitta still. Därför luras man att tro att de inte är så sjuka för ”kolla vad pigg och full fart det är på henne”.  Men så fort de fått behandling, i det här fallet mer adrenalin, så slocknar de.

Läkaren konstaterade i alla fall att hon inte hade någon bakterie, och ingen lunginflammation. Förmodlingen ”bara” ett ilsket virus som gav svårbehandlad astma. Och de gav henne mediciner där så nu mår hon mycket bättre.

Men både hon och jag är helt slut.

Och jag VET att natten jag har framför mig inte kommer att bli ett dugg bättre än den vi haft. Inte för att jag tror att hon kommer att hosta och ha jobbigt, utan för att jag vet att JAG kommer att ligga som på nålar och lyssna efter varje litet annorlunda pip som hon ger ifrån sig. Hönsmamma de luxe som jag är.

Därför är jag inne på att köra ett avslappnande yogapass istället för någon slags hard core-träning.

Jag ska bara samla ihop mig lite först…