Nu vet jag varför den lilla hade så svårt att somna igår. Hon höll nämligen på att bli förkyld. Och eftersom hon har förkylningsastma leder förkylningar ofta till hosta och andningssvårigheter. Och hostat har hon gjort. Hela natten,  hela morgonen, och hela dagen. Och ingen medicin ville bita mot andningsproblemen. Och inte ville ungen ta det lugnt och sitta still så hon hade en chans att andas ordentligt.

Så när maken kom hem vid lunch för att byta av mig i vabbandet bestämde jag mig för att köra henne till akuten istället. Där blev vi kvar i tre timmar, var av en ägnades åt att hon sov i min famn.

Tydligen är det så att barn med andningssvårigheter får ett extra påslag av adrenalin, vilket gör att de får svårt att sitta still. Därför luras man att tro att de inte är så sjuka för ”kolla vad pigg och full fart det är på henne”.  Men så fort de fått behandling, i det här fallet mer adrenalin, så slocknar de.

Läkaren konstaterade i alla fall att hon inte hade någon bakterie, och ingen lunginflammation. Förmodlingen ”bara” ett ilsket virus som gav svårbehandlad astma. Och de gav henne mediciner där så nu mår hon mycket bättre.

Men både hon och jag är helt slut.

Och jag VET att natten jag har framför mig inte kommer att bli ett dugg bättre än den vi haft. Inte för att jag tror att hon kommer att hosta och ha jobbigt, utan för att jag vet att JAG kommer att ligga som på nålar och lyssna efter varje litet annorlunda pip som hon ger ifrån sig. Hönsmamma de luxe som jag är.

Därför är jag inne på att köra ett avslappnande yogapass istället för någon slags hard core-träning.

Jag ska bara samla ihop mig lite först…

”Fortare mamma, fortare!”

I dag har träningen bestått av att knata backe upp och backe ner på Skansen. Dagis var stängt och jag passade på att ta med barnen dit. Över 9 000 steg blev det… och en och annan glass. Puh!

Jag trodde att jag hade kommit till den punkt i livet då jag var överens med min kropp, att jag accepterat hur jag ser ut. Men mitt resultat i Wellness-testet sa annat.
”Vad jag kan se på den fysiska biten är du sådär nöjd med din kropps utseende och också vikt”, skriver Coach-Johanna i sitt första mejl till mig.
Suck.
Det stämmer tyvärr. Jag gillar inte att det sticker upp en muffinskant på jeansen, eller att jag inte längre kan komma i favoritklänningen.
Har funderat en del på varför jag inte kan vara nöjd med hur jag ser ut. Var kommer det ifrån?
Jag har, som många andra, ägnat större delen av mitt vuxna liv åt att banta eller träna för att ha en platt mage att visa upp. Men varför? Var kommer denna kroppsfixering ifrån.

Jag tror att vi ärver mycket av våra beteenden från vår familj.
Om man växer upp i en miljö där utseendet ofta kommenteras, hur andra ser ut, vad de har på sig, att den och den gått upp i vikt och ”såg du vilken illasittande klänning Carola hade på tv:n!”. Ja, då är det inte så konstigt om man börjar fundera på vad som sägs om en själv när man inte är med.
Jag har några starka kroppsrelaterade minnen från mina tonår.
Dels när min morfar kommenterade min kusins vältränade kropp (hon var simmare), och inte sa någonting om mig.
Direkt förutsatte jag att JAG var otränad och ful.
Ett annat minne är när jag som 14-åring skulle köpa ny bikini, och min mamma tyckte att jag skulle ta med en större storlek till provhytten, eftersom ”din rumpa är lite stor”. En obetänksam kommentar, som inte var illa ment, men som fastnade som en sanning i mitt huvud. En sanning jag levde efter tills jag blev över 30 år gammal.

Jag är nu själv mamma till två flickor, och har sen min första graviditet försökt bryta mitt invanda mönster. Ibland påpekar min man att jag faller tillbaka i det gamla och uttrycker mig nervärderande om andras utseende. Men jag försöker aktivt att låta bli det, och istället påpeka att alla är fina som de är.

Och det är en dödssynd i vårt hem att prata om bantning och dieter! Jag försöker att aldrig kommentera min kropps utseende på ett negativt sätt inför mina döttrar. Istället hyllar vi mammas mjuka mage, som flickorna tycker så mycket om att gosa med.

Jag försöker också lyfta fram att min medverkan i Wellness handlar om att jag ska bli STARK, och inte smal. Att jag ska MÅ BRA, inte banta.
Jag hoppas att fler föräldrar hänger på och medvetet slutar kommentera hur andra ser ut inför sina barn. Barn gör ju inte som vi säger, de gör som vi gör.