Jag trodde att jag hade kommit till den punkt i livet då jag var överens med min kropp, att jag accepterat hur jag ser ut. Men mitt resultat i Wellness-testet sa annat.
”Vad jag kan se på den fysiska biten är du sådär nöjd med din kropps utseende och också vikt”, skriver Coach-Johanna i sitt första mejl till mig.
Suck.
Det stämmer tyvärr. Jag gillar inte att det sticker upp en muffinskant på jeansen, eller att jag inte längre kan komma i favoritklänningen.
Har funderat en del på varför jag inte kan vara nöjd med hur jag ser ut. Var kommer det ifrån?
Jag har, som många andra, ägnat större delen av mitt vuxna liv åt att banta eller träna för att ha en platt mage att visa upp. Men varför? Var kommer denna kroppsfixering ifrån.
Jag tror att vi ärver mycket av våra beteenden från vår familj.
Om man växer upp i en miljö där utseendet ofta kommenteras, hur andra ser ut, vad de har på sig, att den och den gått upp i vikt och ”såg du vilken illasittande klänning Carola hade på tv:n!”. Ja, då är det inte så konstigt om man börjar fundera på vad som sägs om en själv när man inte är med.
Jag har några starka kroppsrelaterade minnen från mina tonår.
Dels när min morfar kommenterade min kusins vältränade kropp (hon var simmare), och inte sa någonting om mig.
Direkt förutsatte jag att JAG var otränad och ful.
Ett annat minne är när jag som 14-åring skulle köpa ny bikini, och min mamma tyckte att jag skulle ta med en större storlek till provhytten, eftersom ”din rumpa är lite stor”. En obetänksam kommentar, som inte var illa ment, men som fastnade som en sanning i mitt huvud. En sanning jag levde efter tills jag blev över 30 år gammal.
Jag är nu själv mamma till två flickor, och har sen min första graviditet försökt bryta mitt invanda mönster. Ibland påpekar min man att jag faller tillbaka i det gamla och uttrycker mig nervärderande om andras utseende. Men jag försöker aktivt att låta bli det, och istället påpeka att alla är fina som de är.
Och det är en dödssynd i vårt hem att prata om bantning och dieter! Jag försöker att aldrig kommentera min kropps utseende på ett negativt sätt inför mina döttrar. Istället hyllar vi mammas mjuka mage, som flickorna tycker så mycket om att gosa med.
Jag försöker också lyfta fram att min medverkan i Wellness handlar om att jag ska bli STARK, och inte smal. Att jag ska MÅ BRA, inte banta.
Jag hoppas att fler föräldrar hänger på och medvetet slutar kommentera hur andra ser ut inför sina barn. Barn gör ju inte som vi säger, de gör som vi gör.
