Jag känner Christer Ågren som en anständig person, i alla fall för att vara direktör på Svenskt Näringsliv. Han brukar prata om riktiga arbetsgivarfrågor, och till skillnad från de flesta från huset på Östermalm har han faktiskt arbetat som chef i ett riktigt företag som producerar riktiga varor.

Som politisk analytiker visar sig Ågren dock en smula klen. Att Svenskt Näringsliv skulle få ett utbrott efter Socialdemokraternas och LO:s gemensamma utspel om ordning och reda på arbetsmarknaden borde kanske inte komma som någon överraskning. Svenska direktörer har visat ett häpnadsväckande ointresse för de allt tätare rapporterna om hur löner och arbetsvillkor dumpas, inte sällan till rent slavliknande förhållanden.

Jag hade kanske väntat mig att de medlemsföretag som betalar arbetsgivardirektörernas löner men som nu slås ut av osund konkurrens skulle få en viss sympati, men alltså icke.

I stället dessa utbrott om ”protektionism”, i en av världens öppnaste ekonomier.

Däremot är det svårt att förstå hur Ågren kommit till slutsatsen att det skulle vara en Socialdemokratisk eftergift åt Sverigedemokraterna att fackförbunden ska få möjlighet att försvara rimliga villkor för arbetare, oavsett i vilket land de har sitt medborgarskap. Sen när blev det främlingsfientligt att kräva lika villkor? Eller för den delen att mena att en reglerad arbetskraftsinvandring bör påverkas av arbetskraftsbehovet?

Sanningen är förstås att kampen mot främlingsfientlighet alltid måste gå hand i hand med kampen för rättvisa och rimliga villkor, för alla. Men det är som bekant inte Svenskt Näringslivs bästa gren.

Att Ågren dessutom tycks utgå från att de LO-medlemmar – och de är många – som nu säger att de kan rösta på Åkesson tidigare stått bakom Löfven är kanske ett mindre felslut, men fel är det lika fullt. Att döma av SCB:s siffror är det snarare Reinfeldt som tappar arbetarväljare till Åkesson.

I dag försökte Migrationsverket berätta att regeringens förslag om hårdare kontroll av villkoren för arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU inte kommer att lösa problemen med orimliga arbetsvillkor. Det skulle inte tiopunktsprogrammet från LO Och Socialdemokraterna heller. Men det är i alla fall ett försök att visa upp en samlad politik för att försvara en av hörnpelarna i det svenska samhällsbygget, ordning och reda på arbetsmarknaden.

Det kan faktiskt varken vara protektionism eller främlingsfientlighet.

Det blir en stor koalition i Tyskland, i alla fall om inte de socialdemokratiska medlemmarna ryter ifrån. Jag misstänker att spelet bakom samarbetet kommer att hålla en del av våra vanligaste inhemska politiska kommentatorer upptagna den närmaste tiden.

Det är fullt begripligt. Också här hemma pekar opinionsundersökningarna på ett valresultat som kommer att kräva ovanliga lösningar för att skapa parlamentarisk stadga, även om väl ingen riktigt tror på en regering med både Löfven och Reinfeldt.

Ändå tycker jag det skulle vara roligt om någon också ägnade lite tankemöda åt uppgörelsens innehåll, kanske framför allt planerna på en lagstadgad minimilön. Det är nämligen ett nytt inslag i tysk politik, och ett uttryck för en utveckling som kommer att ställa riktigt stora frågor till parterna på den svenska arbetsmarknaden.

Traditionellt har ju den svenska modellen haft en hörnpelare, och det är varken kollektivavtal eller låg konfliktbenägenhet. Den svenska modellen för arbetsmarknaden har byggts på parternas autonomi och ansvar. Avtal och samarbete har varit verktyg för att ta det ansvaret.

I Tyskland har staten haft ett större inflytande genom så kallade ”allmängiltigförklarade kollektivavtal”. Nu ökar politikernas makt ytterligare, och förklaringen är ganska enkel. De tyska fackförbunden har tvingats erkänna sig besegrade. De klarar inte längre att försvara rimliga anställningsvillkor mot låglönekonkurrens, fri rörlighet för arbetskraften och massarbetslöshet.

Det är därför idén om lagstadgade minimilöner slagit rot.

I Aftonbladet skrev jag om det där redan i somras.

I Sverige började Transportarbetareförbundet för en dryg månad sedan prata om att ta efter Tysklands gamla modell, där staten bestämmer att ett avtal ska gälla för alla i en hel bransch, en tanke som fram till nu varit förbjuden att tänka för svenska fackföreningsledare. Det är förstås inte heller någon tillfällighet. Också Transport måste på sätt och vis erkänna sig besegrade i kampen för ordning och reda i branschen.

Och Transport är förstås inte ensamma. Dagens gemensamma utspel från Socialdemokraterna och LO om rättvisare villkor är ett svar på samma problem. Möjligen ska det tolkas som en signal om mer statlig inblandning, även om det kanske också kan läsas som ett löfte om att staten ska hålla sig borta från arbetsmarknadskonflikter.

Om Tyskland genomför planerna på en lagstadgad minimilön skulle jag i alla fall gissa att det inte kommer att dröja alltför många år innan den liknande idéer också dyker upp i den svenska debatten.

Det tål att funderas på, för en sak kan vi nog vara säkra på. Har arbetsmarknadens parter tvingats ge upp ansvaret för rimliga villkor och arbetsfred kommer det knappast att kunna ta det tillbaka.

Avtalet om det iranska kärnkraftsprogrammet är förstås en seger för diplomatin, och om man betänker alternativen också för förnuftet. Men reaktionerna säger dessutom två andra saker om tillståndet i Mellanöstern.

Dels att valen i Iran faktiskt har betydelse – trots landets totalitära politiska system.

Dels att de politiker israelerna valt faktiskt på fullt allvar tror att långsiktig trygghet kan byggas på militär styrka, riktade flygattacker och nya bosättningar.

Förnuftets seger är verkligen inte fullständig.

Jimmy Åkesson har tydligen bestämt sig för att försöka locka över väljare från Stefan Löfven. Det är inte så konstigt.

Fredrik Reinfeldts väljare har han ju redan vunnit.

I Studio Ett hörde jag nyss riskkapitalisten Gabriel Urwitz protestera mot kravet på långsiktighet i välfärden. Om jag förstår det rätt hotar han med att sluta investera i skolor, vård och omsorg.
Vågar vi lita på det?

Arbetare från andra länder som ”utstationeras” till Sverige tvingas ofta arbeta under villkor som är betydligt sämre än svenska kollektivavtal, och det är mycket lite svenska fack kan göra åt det. Det är i korthet resultatet av alla turer som följt på den så kallade Vaxholmskonflikten. Efter EU-domstolens märkliga dom har den svenska riksdagen ängsligt öppnat dörren för lönedumpning.

Jag vet faktiskt inte hur många artiklar jag har skrivigt om saken de senaste 9 åren.

Nu slår Europarådets sociala kommitté fast att den svenska ordningen är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Äntligen, får jag lust att utbrista

Det är klart att det var naivt, men när Angeles Bermudez Svankvist till sist fick sparken från jobbet som chef på Arbetsförmedlingen inbillade jag mig faktiskt att det skulle kunna bli lite ordning i kaoset.

Visst, hela det politiska uppdraget fanns naturligtvis kvar och den grundläggande synen – att arbetslöshet och sjukdom ska botas med hugg och slag – hade inte förändrats. Men Clas Olsson verkade ändå vara en gedigen ämbetsman.

Omdömet om Olsson kanske står sig, men efter dagens debattartikel undrar jag faktiskt om det går att rädda arbetsförmedlingen. Och det beror inte bara på enstaka oförsiktiga formuleringar, som att det är Arbetsförmedlingens uppdrag att ” sortera om i arbetslöshetskön”.

Tillsammans med tre fackliga företrädare försöker den tillförordnade generaldirektören peka ut riktningen, och det är inte helt förtroendeingivande.

Jag tror att dagens text ska föreställa ett erkännande av problemen. I alla fall skriver de fyra författarna att de tänker ta människor – kunderna på modern ämbetsmannasvenska – på allvar. Saknar ”kunderna” förtroende så måste något förändras.

Det är utmärkt, om det inte hade varit för känslan att skribenterna på Arbetsförmedlingen egentligen inte alls tycker att det finns några problem. Jag åker nästan vilse i textens snirklande runt människors brist på förtroende.

Vad sägs till exempel om följande formulering: ”Vår utgångspunkt måste i första hand vara att det är vi som behöver ändra oss och inte kunden”. Lägg märke till det lilla ”i första hand”.

Till sist landar Olsson och hans medskribenter i slutsatsen att Arbetsförmedlingen ska göra en resa ”från att vara en kontrollmyndighet till att även vara en servicemyndighet”.

Det är förstås hög tid, men det säger något om problemen på den svenska Arbetsförmedlingen när ledningen upplever det som en nyhet att myndighetens uppdrag faktiskt är att ge arbetslösa och arbetsgivare en samhällsviktig service.

När jag ändå är inne på Svenska Dagbladet, Fredrik Johansson på Stockholms Handelskammare, har också fått skriva några kavata rader under rubriken ”Politisk tankevurpa kring ägandet”.

Johansson presenteras som ”chef för analys och policy”. Jag tror han försöker säga att kritiken mot riskkapitalisterna är orättvis.

Det kan man ju tycka.

Däremot förstår jag inte alls var Johansson hämtar sin bild av den nära historien. Apropå att dagens löntagarfondsdebatten skriver han nämligen:

”Då var argumentet att det inte spelade någon roll vem som ägde företagen och att facket lika väl kunde göra det.”

Jag kommer ihåg diskussionen om löntagarfonder, och om det är en sak jag kan försäkra Johansson och andra på Stockholms Handelskammare så är det att i den diskussionen spelade det verkligen roll vem som ägde företagen.

Det var ju för tusan precis det alltihop handlade om.

Det kallar jag tankevurpa.

Folkpartiet håller landsmöte, och får förstås lite extra uppmärksamhet. Det tycker säkert Jan Björklund är trevligt.

Själv kan jag dock inte låta bli att fundera över en liten text som kanske säger egentligen säger mer om tokhögern än om Folkpartiet, Leksandsbördige Per Gudmundsons synpunkter i dagens Svenska Dagbladet. Den sammanfattar nämligen två riktigt märkliga tankefigurer som tycks cirkulera i Timbrokretsar.

För det första menar Gudmundson. om jag förstår honom rätt, att Folkpartiledarens omsvängning i frågan om riskkapitalister i vården skulle vara principiellt betingad. Han menar dessutom att kritiken mot att spekulanter tar hand om gamla och sjuka kommer att kosta partiet röster.

Vi andra, som inte har hela vår världsbild bestämd av twitter och seminarier på Timbro, har ju märkt hur motståndet mot snabba vinster på välfärden brett ut sig de senaste åren. Efter Carema och JB är förutsättningarna nya. Det hörs när man pratar med vanliga människor och syns i opinionsundersökningar.

Motståndet mot spekulanterna går långt in i de borgerliga leden, och det är naturligtvis därför Björklund – och tidigare Borg – plötsligt börjar prata om att ställa krav på långsiktighet.

Jag kan faktiskt inte begripa hur så många högerpersoner som påstår sig förstå politik, påverkan och opinionsbildning kan ha missat de.

Att Gudmundson dessutom verkar tro att det går att ersätta skattepengar med privata investeringar i välfärden är väl bara följdriktigt. Frågan är bara, vem tror han kommer att få betala riskkapitalisternas spekulationsvinster?

Båtarna i Stockholms skärgård och på Göta älv går igen. Precis som vanligt när det gäller maktfrågor – och vem som bestämmer löneökningar är en av de viktigaste maktfrågorna på en arbetsplats – hamnade konflikten till sist i en arbetsgrupp. Det är så man brukar göra.

Jag misstänker dock att frågan om lönesystemet på skärgårdsbåtarna kommer att komma tillbaka. Den tangerar en av de stora frågorna på svensk arbetsmarknad.

Dessutom skulle jag rekommendera Tommy Öbergs utmärkta analys i det senaste numret av Arbetet. Läs den.