Det är klart att det var naivt, men när Angeles Bermudez Svankvist till sist fick sparken från jobbet som chef på Arbetsförmedlingen inbillade jag mig faktiskt att det skulle kunna bli lite ordning i kaoset.

Visst, hela det politiska uppdraget fanns naturligtvis kvar och den grundläggande synen – att arbetslöshet och sjukdom ska botas med hugg och slag – hade inte förändrats. Men Clas Olsson verkade ändå vara en gedigen ämbetsman.

Omdömet om Olsson kanske står sig, men efter dagens debattartikel undrar jag faktiskt om det går att rädda arbetsförmedlingen. Och det beror inte bara på enstaka oförsiktiga formuleringar, som att det är Arbetsförmedlingens uppdrag att ” sortera om i arbetslöshetskön”.

Tillsammans med tre fackliga företrädare försöker den tillförordnade generaldirektören peka ut riktningen, och det är inte helt förtroendeingivande.

Jag tror att dagens text ska föreställa ett erkännande av problemen. I alla fall skriver de fyra författarna att de tänker ta människor – kunderna på modern ämbetsmannasvenska – på allvar. Saknar ”kunderna” förtroende så måste något förändras.

Det är utmärkt, om det inte hade varit för känslan att skribenterna på Arbetsförmedlingen egentligen inte alls tycker att det finns några problem. Jag åker nästan vilse i textens snirklande runt människors brist på förtroende.

Vad sägs till exempel om följande formulering: ”Vår utgångspunkt måste i första hand vara att det är vi som behöver ändra oss och inte kunden”. Lägg märke till det lilla ”i första hand”.

Till sist landar Olsson och hans medskribenter i slutsatsen att Arbetsförmedlingen ska göra en resa ”från att vara en kontrollmyndighet till att även vara en servicemyndighet”.

Det är förstås hög tid, men det säger något om problemen på den svenska Arbetsförmedlingen när ledningen upplever det som en nyhet att myndighetens uppdrag faktiskt är att ge arbetslösa och arbetsgivare en samhällsviktig service.