Jag känner Christer Ågren som en anständig person, i alla fall för att vara direktör på Svenskt Näringsliv. Han brukar prata om riktiga arbetsgivarfrågor, och till skillnad från de flesta från huset på Östermalm har han faktiskt arbetat som chef i ett riktigt företag som producerar riktiga varor.

Som politisk analytiker visar sig Ågren dock en smula klen. Att Svenskt Näringsliv skulle få ett utbrott efter Socialdemokraternas och LO:s gemensamma utspel om ordning och reda på arbetsmarknaden borde kanske inte komma som någon överraskning. Svenska direktörer har visat ett häpnadsväckande ointresse för de allt tätare rapporterna om hur löner och arbetsvillkor dumpas, inte sällan till rent slavliknande förhållanden.

Jag hade kanske väntat mig att de medlemsföretag som betalar arbetsgivardirektörernas löner men som nu slås ut av osund konkurrens skulle få en viss sympati, men alltså icke.

I stället dessa utbrott om ”protektionism”, i en av världens öppnaste ekonomier.

Däremot är det svårt att förstå hur Ågren kommit till slutsatsen att det skulle vara en Socialdemokratisk eftergift åt Sverigedemokraterna att fackförbunden ska få möjlighet att försvara rimliga villkor för arbetare, oavsett i vilket land de har sitt medborgarskap. Sen när blev det främlingsfientligt att kräva lika villkor? Eller för den delen att mena att en reglerad arbetskraftsinvandring bör påverkas av arbetskraftsbehovet?

Sanningen är förstås att kampen mot främlingsfientlighet alltid måste gå hand i hand med kampen för rättvisa och rimliga villkor, för alla. Men det är som bekant inte Svenskt Näringslivs bästa gren.

Att Ågren dessutom tycks utgå från att de LO-medlemmar – och de är många – som nu säger att de kan rösta på Åkesson tidigare stått bakom Löfven är kanske ett mindre felslut, men fel är det lika fullt. Att döma av SCB:s siffror är det snarare Reinfeldt som tappar arbetarväljare till Åkesson.

I dag försökte Migrationsverket berätta att regeringens förslag om hårdare kontroll av villkoren för arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU inte kommer att lösa problemen med orimliga arbetsvillkor. Det skulle inte tiopunktsprogrammet från LO Och Socialdemokraterna heller. Men det är i alla fall ett försök att visa upp en samlad politik för att försvara en av hörnpelarna i det svenska samhällsbygget, ordning och reda på arbetsmarknaden.

Det kan faktiskt varken vara protektionism eller främlingsfientlighet.