Det blir en stor koalition i Tyskland, i alla fall om inte de socialdemokratiska medlemmarna ryter ifrån. Jag misstänker att spelet bakom samarbetet kommer att hålla en del av våra vanligaste inhemska politiska kommentatorer upptagna den närmaste tiden.

Det är fullt begripligt. Också här hemma pekar opinionsundersökningarna på ett valresultat som kommer att kräva ovanliga lösningar för att skapa parlamentarisk stadga, även om väl ingen riktigt tror på en regering med både Löfven och Reinfeldt.

Ändå tycker jag det skulle vara roligt om någon också ägnade lite tankemöda åt uppgörelsens innehåll, kanske framför allt planerna på en lagstadgad minimilön. Det är nämligen ett nytt inslag i tysk politik, och ett uttryck för en utveckling som kommer att ställa riktigt stora frågor till parterna på den svenska arbetsmarknaden.

Traditionellt har ju den svenska modellen haft en hörnpelare, och det är varken kollektivavtal eller låg konfliktbenägenhet. Den svenska modellen för arbetsmarknaden har byggts på parternas autonomi och ansvar. Avtal och samarbete har varit verktyg för att ta det ansvaret.

I Tyskland har staten haft ett större inflytande genom så kallade ”allmängiltigförklarade kollektivavtal”. Nu ökar politikernas makt ytterligare, och förklaringen är ganska enkel. De tyska fackförbunden har tvingats erkänna sig besegrade. De klarar inte längre att försvara rimliga anställningsvillkor mot låglönekonkurrens, fri rörlighet för arbetskraften och massarbetslöshet.

Det är därför idén om lagstadgade minimilöner slagit rot.

I Aftonbladet skrev jag om det där redan i somras.

I Sverige började Transportarbetareförbundet för en dryg månad sedan prata om att ta efter Tysklands gamla modell, där staten bestämmer att ett avtal ska gälla för alla i en hel bransch, en tanke som fram till nu varit förbjuden att tänka för svenska fackföreningsledare. Det är förstås inte heller någon tillfällighet. Också Transport måste på sätt och vis erkänna sig besegrade i kampen för ordning och reda i branschen.

Och Transport är förstås inte ensamma. Dagens gemensamma utspel från Socialdemokraterna och LO om rättvisare villkor är ett svar på samma problem. Möjligen ska det tolkas som en signal om mer statlig inblandning, även om det kanske också kan läsas som ett löfte om att staten ska hålla sig borta från arbetsmarknadskonflikter.

Om Tyskland genomför planerna på en lagstadgad minimilön skulle jag i alla fall gissa att det inte kommer att dröja alltför många år innan den liknande idéer också dyker upp i den svenska debatten.

Det tål att funderas på, för en sak kan vi nog vara säkra på. Har arbetsmarknadens parter tvingats ge upp ansvaret för rimliga villkor och arbetsfred kommer det knappast att kunna ta det tillbaka.