I går publicerade Aftonbladets ledarsida min sista text, i alla fall på ett bra tag. Själv ska jag ägna mig åt jobbet som chef på ABF Dala Finnmark, men från den horisonten tänkte jag fortsätta att kommentera en del av det som händer i det svenska samhället i den här bloggen, ”Folkbildaren”.

Namnet är mycket medvetet valt. Dels signalerar det naturligtvis att jag är stolt över att arbeta i folkbildningens tradition, på klassisk mark dessutom. Idén om ABF som det första studieförbundet föddes bara några kilometer från dagens ABF-hus i centrala Ludvika, på Brunnsvik.

Det är en historia som jag dessvärre antagligen kommer att tvingas komma tillbaka till.

Fritt och frivilligt lärande är hur som helst basen för mycket av det svenska folkhemmet, och för det kanske mest demokratiska samhälle historien sett. Och det är en tradition som förs vidare i studieförbund och på folkhögskolor. Jag vill gärna vara en del av den traditionen.

Men självfallet hör jag också att det finns något pretentiöst över bloggens titel. Lite utbildningsradio, gamla journalfilmer och Lubbe Nordström. En uppfostrande vilja att förklara.

Jag har faktiskt ingenting emot de associationerna heller. Jag tycker nämligen att det finns mycket som borde förklaras när det gäller hur politiken och ekonomin fungerar, och ibland tror jag att jag har en del att bidra med.

Jag har på ett eller annat sätt ägnat nästan varenda dag de senaste 35 åren åt att försöka förstå politiken. Jag har suttit på otaliga möten, lyssnat till tal och deltagit i omröstningar. Jag har träffat massor av vanliga människor och några stora ledare. Jag har undervisat och – faktiskt – vid ett tillfälle till och med haft ett politiskt uppdrag, några surrealistiska månader i Göteborgs kulturnämnd.

Men framför allt har jag förstås skrivit tusentals artiklar, de senaste tolv åren för Aftonbladet ledarsida. Jag har varit med när fabriker lagts ner och när människor tagit kamp för sina rättigheter. Jag har följt valrörelser och riksdagsdebatter. Jag har åkt med lastbilschaufförer och suttit i TV-soffor. Och jag har lyssnat till märkliga bortförklaringar från ledare som inte velat smita från sitt ansvar.

Jag tror att det har lärt mig en del, och det är de erfarenheterna som jag nu ska försöka använda i den här bloggen. Något kommer möjligen att gränsa till cynism, men det beror i så fall bara på att det ibland är en cynisk värld vi lever i. Men jag hoppas att tonen framför allt ska kunna bli varm och engagerad.

Det ska trots allt vara folkbildning.