Att det skulle bli bråk om de skärpta reglerna för arbetslösa kan knappast komma som någon överraskning. Under de senaste åren har de fackliga a-kassorna lojalt försökt administrera en allt mer vildvuxen floran av politiska bestämmelser, och det har verkligen inte alltid varit lätt.

Jag kommer ihåg hur a-kassornas samarbetsorganisation 2006 och 2007 nästan vädjande försökte få Sven-Otto Littorin att inse vilka skador hans nästan maniska beslutsiver skulle få för försäkringen. Naturligtvis hjälpte det inte då, och politiken har bara fortsatt. Det senaste exemplet är förstås de nya regler som började gälla den första september och som kräver av de arbetslösa att de varje månad rapporterar sitt arbetssökande.

Alla visste att det inte skulle fungera. Administrationen finns varken på Arbetsförmedlingen eller hos a-kassorna, och de arbetslösa har knappast en massa jobb att söka.

Att bland annat Sekos och Byggnads a-kassor beslutat att inte bestraffa arbetslösa som fastnat i byråkratin är med andra ord inte konstigt. Statens kontrollorgan – IAF – tvingas förstås protestera, men ska sanningen fram finns det ingen som tror att systemet fungerar.

Konstigare är det kanske att Socialdemokraterna i Riksdagen faktiskt röstade för de nya reglerna. I ett blogginlägg från början av hösten förklarar Ylva Johansson varför.

Jag tar mig friheten att försöka sammanfatta argumenten säger hon att de nya reglerna behövs, eftersom en generös a-kassa och aktiv arbetsmarknadspolitik förutsätter att kontrollen fungerar.

Det är förstås helt sant. Medborgarlön för människor som inte vill arbeta har ibland varit miljöpartistisk politik, men aldrig socialdemokratisk.

Problemet är bara att Sverige i dag varken har en aktiv arbetsmarknadspolitik eller en generös a-kassa. Vad vi i stället har är massarbetslöshet som skapar desperation bland de arbetslösa och tvingar tillbaka löntagarnas villkor på alla områden. Precis som det varit tänkt.

Sanningen är nog att Socialdemokraterna i Riksdagen inte alls röstade för de nya reglerna därför att de trodde att arbetslösa av lättja avstår från att söka jobb. Förklaringen är enklare än så. Det finns en nästan panisk skräck för att uppfattas som ett ”bidragsparti”, ett parti för dem som ”inte jobbar” som Reinfeldt brukar säga.

Det är statsministern och moderatledaren som fått sätta dagordningen och definiera problemet. Och oppositionen gör vad den kan för att undvika tydliga konflikter.

Det är nog ett större problem än blockpolitiken när Stefan Löfven nu lovar att Socialdemokraterna tänker gå till val på sitt eget program och sin egen politik.

Ingvar Persson