Ibland levererar verkligheten de bästa illustrationerna till politiska resonemang. Häromdagen skrev jag ju några rader om Centerpartiets problem. Det en gång så stolta partiet balanserar på fyraprocentsspärren och partiledaren med sin marknadsfundamentalistiska framtoning hamnar i botten av i stort sett alla förtroendemätningar.

Det borde kanske ge upphov till en smula självprövning, men den varan har det varit ont om i Centerpartiet.

Och som på beställning levererade Svenska Dagbladet i går en intervju där Annie Lööf slår fast att det inte blir någon förändring på den punkten. Lööf är övertygad om att partiet ska växa i valet, och att Centern dessutom ska ta över fler ministerposter.

Minsann.

Och var hämtar då Lööf näring till denna trosvisshet? Jo, tydligen i den fasta övertygelsen att partiet och hon själv har rätt på precis varje punkt. Det gäller avskaffande att anställningstryggheten – eller det som finns kvar av den- och det gäller nya stöd till arbetsgivarna. Men det gäller alldeles speciellt frågan om riskkapitalisternas rätt att bedriva spekulation inom vård och skola. Annie Lööf kallar till och med Anders Borg och Jan Björklund för populister eftersom de dristat sig att ifrågasätta om kortsiktig spekulation har i välfärden att göra.

Det finns antagligen politiska rörelser där en sådan ståndaktighet skulle ge en del poäng. Också politiken föder ju som bekant sina sekter.

Men i Centerpartiet?

I svensk politik har Centern trots allt alltid representerat pragmatismen, en odogmatisk och ibland nästan principlös önskan om att nå resultat. Motsatsen till ideologiska skygglappar.

Som Anders Lindberg frågar sig på Aftonbladets ledarsida, kan det vara klok valstrategi att bara säga sådant ingen håller med om?

Det finns dessutom ytterligare ett problem. För de väljargrupper som eventuellt skulle hålla med Annie Lööf om att Borg och Björklund böjer sig allt för lätt är Centern ändå knappast något alternativ. Det är lättare att prata om Stureplanscentern än att skapa den.

Jag förstår att kommentarerna till helgens stora politiska nyhet, alltså opinionsundersökningarna, handlar om Reinfeldt. Det är klart att förtroenderaset för statsministern personligen är ett jätteproblem för regeringen.

Att höra Kent Persson deklarera att allt ska vända när de ”viktiga” frågorna hamnar i centrum är däremot mest underhållande. Moderaterna har ju sedan länge gjort klar att de absolut inte vill diskutera sakfrågor som krisen i skolan, massarbetslösheten eller ohälsan. Får Kent Persson bestämma ska vi ju i stället prata om Vänsterpartiet.

Ändå är det faktiskt en annan sak i gårdagens siffror som får mig att haja till, det usla förtroendet för Annie Lööf. Det är visserligen ingen nyhet och förtroendet för Lööf har faktiskt ökat en smula, men hur jag än läser tabellerna hamnar centerledare i botten. Den enda svenska folket har lägre förtroende för är Jimmie Åkesson, och honom är det ju ingen av de andra partiledarna som vill ta i med tång.

Jag kan inte låta bli att fråga mig, hur kan uppfattningarna skilja sig så dramatisk mellan insidan och utsidan i ett parti? Det är trots allt bara drygt två år sedan en entusiastisk centerstämma valde Lööf till Maud Olofssons efterträdare. Hon skulle frälsa partiet och ge centerrörelsen den modernisering som den så väl behövde.

Ändå måste ju centerpartisterna ha vetat. De måste ha känt till det nyliberala arv som för ett år sedan exploderade i månggiftesdebatten och att de valde en politiker med större självförtroende än erfarenhet.

För även om det säkert finns ett mått av fördomar mot både kvinnor och ungdom i Lööfs usla siffror handlar de förstås i grunden om att Centerns väljare i allmänhet inte är marknadsfundamentalister, och att de föredrar stabilitet framför stora gester.

Andra partier har också misslyckats med sina ledarval. Fråga vilken socialdemokrat du vill. Men där har de fallande opinionssiffrorna i alla fall skapat debatt, och så småningom också handling. Från Centern hörs ingenting. Där är det ingen som tycks fråga sig om valet av ledare kan ha varit ett misstag.

Det är helt enkelt svårt att förstå hur centerombuden kunde tro att det skulle kunna gå bra.

På Svenska Dagbladets ledarsida firar man i dag. Orsaken är att det nu gått fem år sedan dagens regler för arbetskraftsinvandring infördes efter en ganska lång och krokig politisk holmgång.

På den tiden – innan Sverigedemokraternas inträde på den nationella politiska scenen – var alla egentligen eniga om grunden, att Sverige skulle ha mycket generösa regler för arbetskraftsinvandring. Bråket handlade om kontrollen, och om samhället trots allt skulle behålla rätten att avgöra ifall det rådde brist på arbetskraft eller inte.

De borgerliga partierna och Miljöpartiet bestämde att någon sådan kontroll inte behövdes, och det är den ordning vi haft sedan 2008.

Frågan är fortfarande känslig. När LO i våras föreslog att ett system där ansökningar om nya arbetstillstånd skulle prövas mot arbetsmarknaden blev organisationen ordentligt utskälld, och enligt mina källor gick debatten ända in i organisationens kansli. Och när Socialdemokraterna häromveckan presenterade sitt förslag för ordning och reda på arbetsmarknaden – där det finns försiktiga formuleringar om att anpassa politiken till läget på arbetsmarknaden – blev reaktionen ett ramaskri. Protektionism och anpassning till Sverigedemokraterna, ropades det från Svenskt Näringsliv på Östermalm.

Jag kanske borde förvånas något över att Svenska Dagbladets festartikel inte med ett ord lägger märke till de problem som faktiskt följt på reformen. Lurade bärplockare som desperat protesterar mot det sätt de blivit utnyttjade. Skogsarbetare från Afrika som inte kan åka hem därför att deras lön inte betalas ut. Människor som försvinner och handel med arbetstillstånd.

Det är sådant som inte ryms i Svenska Dagbladets historieskrivning, och jag är trots allt inte överraskad. Borgerliga politiker och opinionsbildare har ända sedan debatten om företag som Polenkonsult och Byggbemanning haft häpnadsväckande svårt att acceptera att avarterna faktiskt är en del av systemet.

Det märkliga är att just de som i andra sammanhang gärna drar en lans för marknadsekonomin har så förfärligt svårt att acceptera att tillgång och efterfrågan faktiskt också påverkar priset på arbete. Eller också är det bara en sak de inte gärna pratar om.

Jag känner ingen facklig företrädare som skulle förneka att kraven på likabehandling av utländsk arbetskraft vid sidan av de mänskliga aspekterna också har ett inslag av egennytta. Precis som allt annat solidaritetsarbete handlar det om att genom ömsesidigt stöd undvika att spelas ut mot varandra.

Märkligt nog vill däremot borgerliga politiker och de vanligaste direktörerna sällan prata om att också de har ett eget intresse. Större tillgång till arbetskraft betyder att det är lättare att pressa ner löner och villkor för alla. Den norske sociologen Ottar Brox försökte för några år sedan få till stånd ett sansat samtal om hur det påverkar maktfördelningen i samhället.

Och sambandet gäller förstås särskilt när det, som i Sverige, egentligen saknas allmänna lagar som reglerar de anställdas villkor. Dagens krav på villkor som motsvarar kollektivavtalen är och förblir ett slags halvmesyr, även om kontrollerna nu till sist ska bli en smula hårdare.

Arbetskraftsinvandring är kort sagt ofta bra för den som vill tjäna pengar på andra människor, och vid sidan av önskan om en bättre värld kan ju också det vara en del av motivet bakom näringslivets engagemang i frågan.

Det känns förstås futtigt att överhuvudtaget tänka på Per Westerberg en dag som denna, men det kan inte hjälpas. Hans beslut i går att stoppa riksdagen från att rösta om Borgs skattesänkning för högavlönade är ett slags vattendelare i svensk politik.

Westerberg har säkert aldrig varit någon speciellt imponerande gestalt. Han gjorde en blek figur som minister och som riksdagens talman har han gång på gång visat sig villig att tumma på parlamentets auktoritet när regeringskansliet har tryckt på. Den totala respektlösheten i samband med budgetpresentationerna är kanske det tydligaste exemplet.

Att stoppa en omröstning är dock att ta ett stort steg till. Särskilt som resultatet till sist ändå lär bli att frågan kommer upp i kammaren. Westerberg riskerar att skada hela talmansinstitutionens integritet och auktoritet.

Den som vill kan naturligtvis välja att tro på Westerbergs förklaring, att det handlar om formaliteter och juridik. Men alla som har någon erfarenhet av politik vet att paragrafryttare överraskande ofta kommer fram till precis den uppfattning de själva eller deras parti hade från början.

Westerbergs beslut handlar inte om regler. Det handlar om att han är moderat och alltså vill sänka skatten. Och ännu mer handlar det om att han försöker hjälpa en moderat statsminister som vägrar acceptera att han leder en minoritetsregering.

Och att hjälpa en statsminister som känner sig pressad är faktiskt inte talmannens uppgift.

Det är klart att Sveriges ras i de internationella kunskapsmätningarna för skolbarn är dagens toppnyhet.

De svenska resultaten i PISA-undersökningen tillhör nu de sämsta i OECD. Sämst utveckling i hela OECD. Smaka på det.

Ingen ska påstå att den svenska skolans problem är nya, men sju år av klåfingriga folkpartistiska ”ta av dig kepsen”-experiment har verkligen inte gjort situationen bättre. Jan Björklund har byggt en politisk karriär på tvärsäkra on-liners om tillståndet i klassrummet. Nu har han kört hela utbildningssystemet rakt ner i avgrunden.

Om inte ämnet vore så allvarligt skulle det uppmuntra en viss skadeglädje.

Egentligen skulle vi dock inte ha behövt invänta PISA-undersökningen för att inse att Sverige är en nation som har problem med mattematiken. Det räcker med att följa debatten om krogmomsen.

I går presenterade Konjunkturinstitutet en rapport som påstås visa att skattesubventionen till restaurangbranschen sänkt priset med 4 procent och skapat 4 000 jobb.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta de siffrorna, även om det naturligtvis är fruktansvärt svårt att jämföra verkligheten med det som inte är verklighet.

Däremot konstaterar jag att Konjunkturinstitutet undviker de verkligt intressanta siffrorna när de presenterar sin rapport. I pressmeddelandet finns nämligen inte ett ord om vad pengarna skulle ha kunnat räckt till om de använts annorlunda.

När krogmomsen sänktes 2012 räknade Anders Borg med att subventionen skulle kosta statskassan 5,4 miljarder. Om vi skriver ut det på ett annat sätt blir det fem tusen fyrahundra miljoner. Femtusen fyra hundra miljoner.

Den som är snabb i huvudräkning – om det nu finns någon kvar som är det – inser snabbt att varje nytt jobb i gatukök, pizzerior eller hamburgerrestauranger kostar drygt 1,3 miljoner kronor, varje år.

Varje nytt jobb i restaurangbranschen hade kunnat vara två eller nästan tre i äldreomsorgen eller – med tanke på resultatet av dagens PISA-undersökning – i skolan.

Är inte det en jämförelse som trots allt är intressant att fundera över?

Jag har liksom vant mig vid att politiker och journalister har svårt med de där riktigt stora talen. När det gäller krogmomsen gäller det till och med den annars så kloka Ella Niia. Miljarderna glider liksom förbi eftersom de är så ofattbart stora.

Men ekonomerna på Konjunkturinstitutet? Visst måste de väl kunna hålla reda på decimalerna? Inte borde väl Mats Dillén och hans stab av skolade experter missa att det låter dyrt med 1,3 miljoner för ett jobb på McDonalds. I alla fall om argumentet för subventionen är att just skapa jobb.

Ändå slank det alltså förbi. Jag kan bara tänka mig två förklaringar.

Antingen har den politiska anpassningen i statsförvaltningen nu gått så långt att myndighetscheferna presenterar sina slutsatser på precis det sätt de tror att Anders Borg vill ha dem.

Eller så är krisen när det gäller grundläggande mattematiska färdigheter ännu värre än dagens chockresultat i PISA-rapporten.

Eftersom borgerliga opinionsbildare efter bästa förmåga fortsätter att försöka tolka Socialdemokraternas och LO:s förslag om bättre ordning på arbetsmarknaden kan jag inte låta bli att göra ett litet påpekande.

Det finns nämligen ett problem ingen riktigt vill tala om. När förslaget presenterades i förra veckan deklarerade Stefan Löfven bestämt att ”svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad”. Det har han förstås rätt i, men det är faktiskt inte riktigt så det ligger till. Och det beror bara till en del på lex Laval.

Medlingsinstitutet, som är den myndighet som ansvarar för arbetsmarknadsstatistiken, räknar i sin senaste årsrapport med att 88 procent av Sveriges löntagare omfattas av ett kollektivavtal. Det är en minskning, speciellt om vi ser något årtionde tillbaka. Dessutom ger siffran knappast hela bilden av verkligheten. Väljer vi att titta på de privatanställda sjunker andelen som har ett kollektivavtal till 83 procent. Nästan var femte anställd i privat sektor saknar alltså ett kollektivavtal, och i många branscher är ”täckningsgraden” mycket lägre än så.

När fackförbundet Kommunal för en tid sedan gick igenom de företag som godkänts som utförare av äldreomsorg i Stockholm visade det sig att hälften saknade avtal.

Ändå är kollektivavtalens inflytande imponerande. Speciellt om man inser att Sverige är ett av de få länder där det faktiskt inte finns några juridiska verktyg för att tvinga arbetsgivare att gå med på rimliga villkor för sina anställda.

Det är precis det som gör lex Laval till ett hot mot hela den nordiska arbetsmarknadsmodellen.

I stället för lagar om lägsta lön eller allmängiltiga kollektivavtal bygger den nordiska modellen på att facket är starkt nog att pressa fram ett avtal, om nödvändigt med konfliktåtgärder. Det är svårt nog. De senaste åren har gett oss många exempel på hur svårt det är att förklara fackliga krav på lika villkor och schyst konkurrens, inte minst när det kommer till småföretag.

Därför tillämpar de fackliga organisationerna också olika strategier. Vissa hävdar att det alltid ska tecknas ett avtal, andra avstår om inte medlemmarna ställer direkta krav.

Lex Laval innebär hur som helst att ett alldeles nytt perspektiv förs in i ekvationen. Lagen begränsar nämligen vilka krav den fackliga organisationen får ställe, och vilka medel den får använda för att driva dessa krav.

Jag blir faktiskt inte det minsta förvånad över att direktörerna på Storgatan gillar det. De har nämligen länge argumenterat för att Sverige – trots att vi nästan inte har några strejker – behöver inskränkningar av konfliktreglerna. Och helst vill Svenskt Näringsliv att en domstol ska kunna pröva om en konflikt är ”proportionell”, alltså om stridsåtgärderna är rimliga i förhållande till vad facken vill uppnå.

I praktiken skulle det alltså bli rättsväsendet som fick inte bara får avgöra om de fackliga stridsåtgärderna håller sig till reglerna, utan också om de krav som ställs är acceptabla. Precis som när det gäller utländska företag med utstationerad arbetskraft, alltså.

Med den ordningen är det en sak vi antagligen kan säga säkert. Dagens ordning med frivilliga kollektivavtal och parter som själva tar ett stort ansvar för ordningen på arbetsmarknaden kommer inte att hålla.

Det borde vara något att fundera på, både för borgerliga ledarskribenter och för direktörerna på Storgatan.

För övrigt noterade jag i helgen att Per Gudmundson i Svenska Dagbladet beklagade sig över att Aron Etzler slösar bort sin författartalang i jobbet som partisekreterare för Vänstern.

Kanske det. Själv drabbas jag av tanken att det nog aldrig är någon som tyckt att Kent Persson slösat bort någon som helst talang i sitt arbete hos Moderaterna.