Det är klart att Sveriges ras i de internationella kunskapsmätningarna för skolbarn är dagens toppnyhet.

De svenska resultaten i PISA-undersökningen tillhör nu de sämsta i OECD. Sämst utveckling i hela OECD. Smaka på det.

Ingen ska påstå att den svenska skolans problem är nya, men sju år av klåfingriga folkpartistiska ”ta av dig kepsen”-experiment har verkligen inte gjort situationen bättre. Jan Björklund har byggt en politisk karriär på tvärsäkra on-liners om tillståndet i klassrummet. Nu har han kört hela utbildningssystemet rakt ner i avgrunden.

Om inte ämnet vore så allvarligt skulle det uppmuntra en viss skadeglädje.

Egentligen skulle vi dock inte ha behövt invänta PISA-undersökningen för att inse att Sverige är en nation som har problem med mattematiken. Det räcker med att följa debatten om krogmomsen.

I går presenterade Konjunkturinstitutet en rapport som påstås visa att skattesubventionen till restaurangbranschen sänkt priset med 4 procent och skapat 4 000 jobb.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta de siffrorna, även om det naturligtvis är fruktansvärt svårt att jämföra verkligheten med det som inte är verklighet.

Däremot konstaterar jag att Konjunkturinstitutet undviker de verkligt intressanta siffrorna när de presenterar sin rapport. I pressmeddelandet finns nämligen inte ett ord om vad pengarna skulle ha kunnat räckt till om de använts annorlunda.

När krogmomsen sänktes 2012 räknade Anders Borg med att subventionen skulle kosta statskassan 5,4 miljarder. Om vi skriver ut det på ett annat sätt blir det fem tusen fyrahundra miljoner. Femtusen fyra hundra miljoner.

Den som är snabb i huvudräkning – om det nu finns någon kvar som är det – inser snabbt att varje nytt jobb i gatukök, pizzerior eller hamburgerrestauranger kostar drygt 1,3 miljoner kronor, varje år.

Varje nytt jobb i restaurangbranschen hade kunnat vara två eller nästan tre i äldreomsorgen eller – med tanke på resultatet av dagens PISA-undersökning – i skolan.

Är inte det en jämförelse som trots allt är intressant att fundera över?

Jag har liksom vant mig vid att politiker och journalister har svårt med de där riktigt stora talen. När det gäller krogmomsen gäller det till och med den annars så kloka Ella Niia. Miljarderna glider liksom förbi eftersom de är så ofattbart stora.

Men ekonomerna på Konjunkturinstitutet? Visst måste de väl kunna hålla reda på decimalerna? Inte borde väl Mats Dillén och hans stab av skolade experter missa att det låter dyrt med 1,3 miljoner för ett jobb på McDonalds. I alla fall om argumentet för subventionen är att just skapa jobb.

Ändå slank det alltså förbi. Jag kan bara tänka mig två förklaringar.

Antingen har den politiska anpassningen i statsförvaltningen nu gått så långt att myndighetscheferna presenterar sina slutsatser på precis det sätt de tror att Anders Borg vill ha dem.

Eller så är krisen när det gäller grundläggande mattematiska färdigheter ännu värre än dagens chockresultat i PISA-rapporten.