Det känns förstås futtigt att överhuvudtaget tänka på Per Westerberg en dag som denna, men det kan inte hjälpas. Hans beslut i går att stoppa riksdagen från att rösta om Borgs skattesänkning för högavlönade är ett slags vattendelare i svensk politik.

Westerberg har säkert aldrig varit någon speciellt imponerande gestalt. Han gjorde en blek figur som minister och som riksdagens talman har han gång på gång visat sig villig att tumma på parlamentets auktoritet när regeringskansliet har tryckt på. Den totala respektlösheten i samband med budgetpresentationerna är kanske det tydligaste exemplet.

Att stoppa en omröstning är dock att ta ett stort steg till. Särskilt som resultatet till sist ändå lär bli att frågan kommer upp i kammaren. Westerberg riskerar att skada hela talmansinstitutionens integritet och auktoritet.

Den som vill kan naturligtvis välja att tro på Westerbergs förklaring, att det handlar om formaliteter och juridik. Men alla som har någon erfarenhet av politik vet att paragrafryttare överraskande ofta kommer fram till precis den uppfattning de själva eller deras parti hade från början.

Westerbergs beslut handlar inte om regler. Det handlar om att han är moderat och alltså vill sänka skatten. Och ännu mer handlar det om att han försöker hjälpa en moderat statsminister som vägrar acceptera att han leder en minoritetsregering.

Och att hjälpa en statsminister som känner sig pressad är faktiskt inte talmannens uppgift.