Ibland levererar verkligheten de bästa illustrationerna till politiska resonemang. Häromdagen skrev jag ju några rader om Centerpartiets problem. Det en gång så stolta partiet balanserar på fyraprocentsspärren och partiledaren med sin marknadsfundamentalistiska framtoning hamnar i botten av i stort sett alla förtroendemätningar.

Det borde kanske ge upphov till en smula självprövning, men den varan har det varit ont om i Centerpartiet.

Och som på beställning levererade Svenska Dagbladet i går en intervju där Annie Lööf slår fast att det inte blir någon förändring på den punkten. Lööf är övertygad om att partiet ska växa i valet, och att Centern dessutom ska ta över fler ministerposter.

Minsann.

Och var hämtar då Lööf näring till denna trosvisshet? Jo, tydligen i den fasta övertygelsen att partiet och hon själv har rätt på precis varje punkt. Det gäller avskaffande att anställningstryggheten – eller det som finns kvar av den- och det gäller nya stöd till arbetsgivarna. Men det gäller alldeles speciellt frågan om riskkapitalisternas rätt att bedriva spekulation inom vård och skola. Annie Lööf kallar till och med Anders Borg och Jan Björklund för populister eftersom de dristat sig att ifrågasätta om kortsiktig spekulation har i välfärden att göra.

Det finns antagligen politiska rörelser där en sådan ståndaktighet skulle ge en del poäng. Också politiken föder ju som bekant sina sekter.

Men i Centerpartiet?

I svensk politik har Centern trots allt alltid representerat pragmatismen, en odogmatisk och ibland nästan principlös önskan om att nå resultat. Motsatsen till ideologiska skygglappar.

Som Anders Lindberg frågar sig på Aftonbladets ledarsida, kan det vara klok valstrategi att bara säga sådant ingen håller med om?

Det finns dessutom ytterligare ett problem. För de väljargrupper som eventuellt skulle hålla med Annie Lööf om att Borg och Björklund böjer sig allt för lätt är Centern ändå knappast något alternativ. Det är lättare att prata om Stureplanscentern än att skapa den.