Eftersom borgerliga opinionsbildare efter bästa förmåga fortsätter att försöka tolka Socialdemokraternas och LO:s förslag om bättre ordning på arbetsmarknaden kan jag inte låta bli att göra ett litet påpekande.

Det finns nämligen ett problem ingen riktigt vill tala om. När förslaget presenterades i förra veckan deklarerade Stefan Löfven bestämt att ”svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad”. Det har han förstås rätt i, men det är faktiskt inte riktigt så det ligger till. Och det beror bara till en del på lex Laval.

Medlingsinstitutet, som är den myndighet som ansvarar för arbetsmarknadsstatistiken, räknar i sin senaste årsrapport med att 88 procent av Sveriges löntagare omfattas av ett kollektivavtal. Det är en minskning, speciellt om vi ser något årtionde tillbaka. Dessutom ger siffran knappast hela bilden av verkligheten. Väljer vi att titta på de privatanställda sjunker andelen som har ett kollektivavtal till 83 procent. Nästan var femte anställd i privat sektor saknar alltså ett kollektivavtal, och i många branscher är ”täckningsgraden” mycket lägre än så.

När fackförbundet Kommunal för en tid sedan gick igenom de företag som godkänts som utförare av äldreomsorg i Stockholm visade det sig att hälften saknade avtal.

Ändå är kollektivavtalens inflytande imponerande. Speciellt om man inser att Sverige är ett av de få länder där det faktiskt inte finns några juridiska verktyg för att tvinga arbetsgivare att gå med på rimliga villkor för sina anställda.

Det är precis det som gör lex Laval till ett hot mot hela den nordiska arbetsmarknadsmodellen.

I stället för lagar om lägsta lön eller allmängiltiga kollektivavtal bygger den nordiska modellen på att facket är starkt nog att pressa fram ett avtal, om nödvändigt med konfliktåtgärder. Det är svårt nog. De senaste åren har gett oss många exempel på hur svårt det är att förklara fackliga krav på lika villkor och schyst konkurrens, inte minst när det kommer till småföretag.

Därför tillämpar de fackliga organisationerna också olika strategier. Vissa hävdar att det alltid ska tecknas ett avtal, andra avstår om inte medlemmarna ställer direkta krav.

Lex Laval innebär hur som helst att ett alldeles nytt perspektiv förs in i ekvationen. Lagen begränsar nämligen vilka krav den fackliga organisationen får ställe, och vilka medel den får använda för att driva dessa krav.

Jag blir faktiskt inte det minsta förvånad över att direktörerna på Storgatan gillar det. De har nämligen länge argumenterat för att Sverige – trots att vi nästan inte har några strejker – behöver inskränkningar av konfliktreglerna. Och helst vill Svenskt Näringsliv att en domstol ska kunna pröva om en konflikt är ”proportionell”, alltså om stridsåtgärderna är rimliga i förhållande till vad facken vill uppnå.

I praktiken skulle det alltså bli rättsväsendet som fick inte bara får avgöra om de fackliga stridsåtgärderna håller sig till reglerna, utan också om de krav som ställs är acceptabla. Precis som när det gäller utländska företag med utstationerad arbetskraft, alltså.

Med den ordningen är det en sak vi antagligen kan säga säkert. Dagens ordning med frivilliga kollektivavtal och parter som själva tar ett stort ansvar för ordningen på arbetsmarknaden kommer inte att hålla.

Det borde vara något att fundera på, både för borgerliga ledarskribenter och för direktörerna på Storgatan.

För övrigt noterade jag i helgen att Per Gudmundson i Svenska Dagbladet beklagade sig över att Aron Etzler slösar bort sin författartalang i jobbet som partisekreterare för Vänstern.

Kanske det. Själv drabbas jag av tanken att det nog aldrig är någon som tyckt att Kent Persson slösat bort någon som helst talang i sitt arbete hos Moderaterna.