På Svenska Dagbladets ledarsida firar man i dag. Orsaken är att det nu gått fem år sedan dagens regler för arbetskraftsinvandring infördes efter en ganska lång och krokig politisk holmgång.

På den tiden – innan Sverigedemokraternas inträde på den nationella politiska scenen – var alla egentligen eniga om grunden, att Sverige skulle ha mycket generösa regler för arbetskraftsinvandring. Bråket handlade om kontrollen, och om samhället trots allt skulle behålla rätten att avgöra ifall det rådde brist på arbetskraft eller inte.

De borgerliga partierna och Miljöpartiet bestämde att någon sådan kontroll inte behövdes, och det är den ordning vi haft sedan 2008.

Frågan är fortfarande känslig. När LO i våras föreslog att ett system där ansökningar om nya arbetstillstånd skulle prövas mot arbetsmarknaden blev organisationen ordentligt utskälld, och enligt mina källor gick debatten ända in i organisationens kansli. Och när Socialdemokraterna häromveckan presenterade sitt förslag för ordning och reda på arbetsmarknaden – där det finns försiktiga formuleringar om att anpassa politiken till läget på arbetsmarknaden – blev reaktionen ett ramaskri. Protektionism och anpassning till Sverigedemokraterna, ropades det från Svenskt Näringsliv på Östermalm.

Jag kanske borde förvånas något över att Svenska Dagbladets festartikel inte med ett ord lägger märke till de problem som faktiskt följt på reformen. Lurade bärplockare som desperat protesterar mot det sätt de blivit utnyttjade. Skogsarbetare från Afrika som inte kan åka hem därför att deras lön inte betalas ut. Människor som försvinner och handel med arbetstillstånd.

Det är sådant som inte ryms i Svenska Dagbladets historieskrivning, och jag är trots allt inte överraskad. Borgerliga politiker och opinionsbildare har ända sedan debatten om företag som Polenkonsult och Byggbemanning haft häpnadsväckande svårt att acceptera att avarterna faktiskt är en del av systemet.

Det märkliga är att just de som i andra sammanhang gärna drar en lans för marknadsekonomin har så förfärligt svårt att acceptera att tillgång och efterfrågan faktiskt också påverkar priset på arbete. Eller också är det bara en sak de inte gärna pratar om.

Jag känner ingen facklig företrädare som skulle förneka att kraven på likabehandling av utländsk arbetskraft vid sidan av de mänskliga aspekterna också har ett inslag av egennytta. Precis som allt annat solidaritetsarbete handlar det om att genom ömsesidigt stöd undvika att spelas ut mot varandra.

Märkligt nog vill däremot borgerliga politiker och de vanligaste direktörerna sällan prata om att också de har ett eget intresse. Större tillgång till arbetskraft betyder att det är lättare att pressa ner löner och villkor för alla. Den norske sociologen Ottar Brox försökte för några år sedan få till stånd ett sansat samtal om hur det påverkar maktfördelningen i samhället.

Och sambandet gäller förstås särskilt när det, som i Sverige, egentligen saknas allmänna lagar som reglerar de anställdas villkor. Dagens krav på villkor som motsvarar kollektivavtalen är och förblir ett slags halvmesyr, även om kontrollerna nu till sist ska bli en smula hårdare.

Arbetskraftsinvandring är kort sagt ofta bra för den som vill tjäna pengar på andra människor, och vid sidan av önskan om en bättre värld kan ju också det vara en del av motivet bakom näringslivets engagemang i frågan.