Jag kan inte låta bli att förmedla en nyhet från den här regionen. Vi som lever här har länge förknippat Orsa med musik. De senaste åren har nog den bilden spritt sig också utanför Dalarna. Man får vara komplett avskärmad från populärkulturen för att missa Kalle Moraeus framfart i TV-tablåerna.

Själv hamnade jag av en tillfällighet för några år sedan mitt i orsayran, en osannolik blandning av spontanitet, glädje och musikaliska överraskningar. Det är bara att konstatera att bilden av Orsa som musikkommun har fog för sig.

Nu har kommunstyrelsen i Orsa kommit till en storartad fortsättning. Den lilla kommunen – 6 800 invånare – ställer upp som fristadskommun för en förföljd musiker eller musikskapare som tvingats fly från sitt hemland.

–  Vi har ju sagt att vi vill vara en musikkommun och då kan vi inte bara säga det. Då måste vi visa det på olika sätt också, säger kommunalrådet Marie Olsson.

Så borde fler resonera.

Jag vet inte om ni kommer ihåg boken ”Statsminister” som dök upp i bokhandeln för snart tre år sedan. Fotografen Henrik Montgomery hade följt Fredrik och Filippa Reinfeldt och skapat ett softat hjälteporträtt.

Montgomery och hans medförfattare, professor Nilsson, gjorde anspråk på att binda samman detaljerna med historiens långa linjer. Svulstigt så det förslår.

Naturligtvis berättade hjälteporträttet absolut ingenting. Inte om statsministerns familj och framför allt inte om den politiska gärning som till sist blir Fredrik Reinfeldts politiska arv. Den som vill läsa om det tycker jag i stället ska välja en helt annan bok, i en helt annan genre. Serieförlaget Galago ger nu ut Robert Nybergs ”Vilgot på arbetslinjen” som bok. Jag fick den själv direkt från författaren för bara någon dag sedan.

Tanken att Robert skulle teckna en serie direkt för Aftonbladets ledarsida föddes under en lunch i Globenområdet för drygt fyra år sedan. Tillsammans med Helle Klein som var politisk chefredaktör på den tiden hade jag stämt träff med Robert för att diskutera fördjupat samarbete. Resultatet blev Vilgot, som på söndagarna har återkommit på ledarsidan sedan dess.

Jag har alltid tyckt att resultatet av den där lunchen blev bra, men riktigt hur bra inser jag nog egentligen fört nu när fyra års strippar finns samlade. Vilgot på arbetslinjen är en resa i Reinfeldts Sverige. Här finns de utförsäkrade och jobbcoacherna, här finns privatiseringarna, konkurserna och vanvården. Dessutom finns klassklyftorna, skatteavdragen och urholkningen av välfärden. Allt muntert betraktat av ”regeringens utsände i verkligheten”, Bo-Filip.

Det var dagsaktuellt men på samma gång alldeles tidlöst. Jag inser förstås att jag kan vara en smula partisk, men ”Vilgot är helt enkelt samhällssatir av absolut bästa märke.

Det är egentligen den enda krönika över åren med Reinfeldt vi behöver.

Snön kommer bara långsamt, centimeter för centimeter. Det är förstås bra, när jag skulle starta snöslungan i helgen vägrade den att ge ifrån sig så mycket som en hostning. Det fick bli snöskyffel istället.

Saker är kort sagt på väg till det normala igen, också denna märkliga vinter som aldrig riktigt ville bli någon vinter.

De lokala nyhetssändningarna kunde i går berätta att projektet att bussa arbetslösa ungdomar från Gävleborg till Norge nu ska avslutas. Det är ingen som vill betala.

Också det kan kanske ses som en återgång till det normala. Att samhället uppmanar unga människor att emigrera – även om det bara är till Norge – kan varken vara normalt eller särskilt bra, i alla fall i det långa loppet.

Ändå var det ju precis så Fredrik Reinfeldt framställde saken när han för ett år sedan gästade toppmötet i Davos. Bland alla märkliga uttalanden om den försvunna svenska industrin och de alltför få låglönejobben lyckades statsministern också lyfta fram Norgebussarna som det mest konkreta exemplet på svensk arbetsmarknadspolitik.

Att statsministern – när han låter tanken flyga fritt – tycker att det är ett exempel att skylta med när unga människor tvingas överge landet är som sagt anmärkningsvärt i sig själv. Men frågan är om det inte är ännu konstigare att hans bästa exempel på politisk handlingskraft är ett projekt som drivs utan statliga pengar, och som nu måste avslutas eftersom bland annat Arbetsförmedlingen inte vill betala?

Nästa vecka är det ett nytt forum i Davos. Enligt regeringens hemsida kommer Carl Bildt och Birgitta Ohlsson att finnas på plats, men när det gäller statsministern finns det inget besked.

Det bästa vore nog om Fredrik Reinfeldt stannade hemma.

Vårdkapitalisterna är på krigsstigen. Det är kanske inte så konstigt. För en verksamhet som helt bekostas med skattemedel kan det inte kännas alldeles tryggt att egentligen bara ha Annie Lööf som politisk hejarklack.

Det senaste utspelet för att försvara privat vård blev dock inte så lyckat. Vårdföretagarna har med TV4:s hjälp försökt lansera tanken att den debatten förhindrat uppkomsten av 9 000 jobb. Politisk osäkerhet kallas det.

Precis som Karin Pettersson skriver i dagens Aftonbladet skulle demokrati kanske vara ett annat ord. Den som vill vara alldeles försäkrad om att slippa politisk osäkerhet får kanske förlägga verksamheten till Kina.

Själv skulle jag bara vilja ställe en liten fråga om vårdkapitalisternas sätt att resonera. Om jag förstår dem rätt skulle det alltså finnas 9 000 jobb i välfärden som inte blir utförda på därför att vårdkapitalisterna blir rädda för att det pågår en politisk debatt. Det måste rimligen vara 9 000 jobb som dessutom är finansierade, som vi redan har betalt med våra skatter.

Vad ska vi då egentligen med vårdkapitalisterna till?

Om nu inte vårdbolagen vågar ägna sig åt vård eller omsorg trots att verksamheten faktiskt redan är finansierad finns det ju ett utmärkt sätt att lösa problemen. Kommunerna och landstingen som ändå förväntas betala kalaset kan fortsätta att driva verksamheten, speciellt om de slapp ifrån den politiska osäkerhet som ideologiskt motiverad privatisering skapat de senaste två årtiondena.