Visserligen har Daniel Swedin redan skrivit utmärkt om de senaste turerna kring Arbetsförmedlingen, men jag kan inte låta bli att komma med några kommentarer.

Den här veckan har ju varit dramatisk. Först orsakade förmedlingen nästan upplopp i centrala Stockholm när 61 000 arbetslösa bjöds in till samma möte. Sedan utsågs Mikael Sjöberg till ny generaldirektör efter Sven-Otto Littorins sparkade supervärvning Angeles Bermudez-Svankvist, och innan han hunnit in på kontoret möttes han av SVT:s avslöjande om systematiskt fusk på förmedlingen i Arlöv.

När det blivit dags att redovisa siffrorna har förmedlarna helt enkelt suttit och ändrat i dataregistren för att få arbetslösheten att verka lägre än den faktiskt är.

Det är en praktskandal, men faktiskt knappast någon överraskning för oss som i åratal tvingats ta del av pressinformationen från förmedlingen. Arbetsförmedlingens informationsavdelning har utvecklat en nästan komisk förmåga att mitt i de dystraste siffror ändå hitta någon liten promille som rört sig åt rätt håll.

Som en sista åtgärd ersatte Bermudez-Svankvist till och med ner den klassiska tidskriften Arbetsmarknaden och ersatte den med den gladare, roligare och lydigare ”På jobbet”.

Det blir som i filmen Life of Brian. ”Always Look on the Bright Side of Life”.

Orsaken är förstås att det funnits ett politiskt tryck. Regeringen vill kunna visa resultat av sin arbetslinje, och lydiga chefer på Arbetsförmedlingen har gjort så gott de kunnat för att leverera resultat.

Uppenbarligen har den kulturen också nått Arlöv.

Jag noterade att Ylva Johansson frågat om regeringen känt till fusket. Frågan är befogad, men svaret kommer naturligtvis att bli att ingen i regeringens närhet någonsin hört talas om något fusk. Sådant sköts mycket mer diskret än så.

Det betyder inte att regeringen skulle vara utan ansvar. Fusket med siffrorna är resultatet av en arbetsmarknadspolitik som havererat och – faktiskt – av en politisk kultur där symboler och illusioner blivit viktigare är riktiga resultat, till exempel att människor får jobb.

Det är dessutom resultatet av den lydnadskultur som allt mer tycks breda ut sig i svensk statsförvaltning. Och just här måste jag erkänna att jag har mina dubier när det gäller Mikael Sjöberg.

En erfaren statlig chef, en tidigare socialdemokratiska topptjänsteman och en person med rötterna i Metallindustriarbetarförbundet. Det är så han presenterats det senaste dygnet.

Själv kan jag dock inte låta bli att tänka på hur Sjöberg lyckades klamra sig fast när den borgerliga regeringen som en av sina första åtgärder la ner Arbetslivsinstitutet där han var chef. Personalen protesterade mot det katastrofala beslutet, andra forskare gjord upprop och facken oroades.

Chefen sa dock inte ett ord till verksamhetens eller personalens försvar. Han administrerade lojalt slakten, och belönades med ett lätt sargat Arbetsmiljöverk. Nu kan Sjöberg ta nästa steg.

Förhoppningsvis kan Mikael Sjöberg bli den chef Arbetsförmedlingen behöver. Men han kommer inte att kunna reda ut den härva av motstridigheter som de senaste årens politik har skapat. Och ska jag vara ärlig tvivlar jag på att han kommer att städa upp i den osunda lojalitetskultur som skandalen i Arlöv är ett exempel på.

Låt mig bara helt kort notera att Sanna Rayman – högt värderad kollega på Svenska Dagbladet – tar itu med regeringens håglöshet. Gårdagens besked från regeringspartierna om fortsatt kamp mot löneskatterna imponerar inte på Rayman som vill se hela det batteri av åtgärder den unga timbroskolade högern brukar fråga efter. Arbetsgivaravgifter i lönebeskeden, avreglerad hyresmarknad, sänkta trösklarna på arbetsmarknaden och slopad värnskatten.

Och Rayman vill se det nu.

”Se så! Ända in i kaklet nu”, uppmanar hon regeringen.

Förlåt att jag påpekar det, men för den som tar sig in i kaklet brukar det vara över och dags att kliva ur bassängen.

Jag såg att Göran Persson är oroad över basindustrin. Jag förstår honom.

I skuggan av medaljkampen i OS går Långshyttan just nu det som ser ut att vara sista ronden. I förra veckan meddelade ståljätten Outokumpu att bandvalsverket i östra Dalarna läggs ner, och verksamheten flyttas till Tyskland. Och precis som Göran Persson säger – det stålverk som stängs kommer inte tillbaka.

Själv besökte jag Långshyttan i april 2009, tillsammans med Stefan Löfven faktiskt. Det var också tuffa tider, mitt i industrikrisen. Samma dag som Stefan Löfven gick runt och pratade med de anställda som fanns kvar på valsverket varnade Anders Borg till sist för att Sverige riskerade massarbetslöshet.

Det satt långt inne. Trots att svensk industri under vintern 2008-2009 förlorade upp emot 100 000 jobb tog det emot för regeringen att erkänna att det faktiskt behövdes en näringspolitik bortom branschstödet till hamburgerrestaurangerna.

Direktörerna på Svenskt Näringsliv är knappast bättre. I stället för att diskutera villkoren för svensk exportindustri verkar både Urban Bäckström och Jens Spendrup se det som sin huvuduppgift att försvara riskkapitalisternas rätt att spekulera i vård och omsorg.

Jag håller alltså med Göran Persson om att industrins betydelse för den svenska ekonomin är ett sorgligt försummat område. Däremot håller jag inte med honom om det som ser ut att vara slutsatsen, nämligen att Sverige borde införa euron. Kanske har det delvis med det där besöket för snart fem år sedan att göra.

Persson menar nämligen att problemen för basindustrin till stor del beror på den alltför starka kronan. Det har han förstås rätt i. För företag som verkligen konkurrerar på en global marknad kan kursförändringar bli alldeles avgörande. Men det är ett mynt med två sidor.

Att svensk industri – trots regeringens ointresse – alls klarade sig igenom industrikrisen berodde till stor del på att vi inte hade någon euro. Kronan föll och även om det förstås inte hjälper när all efterfrågan försvinner innebar det i alla fall en liten lättnad.

I dag stiger kronan i stället, men det beror nog mest på Riksbankens halsstarriga räntepolitik och – faktiskt – på de budgetregler Göran Persson själv varit med och lagt fast. Budgetdisciplinen behövdes i 90-talets kris, men frågan är om inte reglerna i dag betyder att vi dömer oss själva till massarbetslöshet?

Det kanske finns skäl att fortsätta att diskutera Sveriges förhållande till euron, till och med utanför Folkpartiet. Men missnöje med den aktuella valutakursen kan knappast vara ett sådant skäl. Och inte behovet av en engagerad näringspolitik heller.

De sakerna kan vi ordna alldeles på egen hand. Det handlar om att byta regering, snarare än att byta valuta.

Om jag inte visste bättre skulle jag förstås tro att gårdagens regeringsutspel om arbetsförmedlingen  är resultatet av en diabolisk plan. Jag skulle tro att regeringen under snart åtta år avsiktligt klippt vingarna på en av arbetsmarknadens och samhällets viktigaste institutioner bara för att till sist hamna just här, i en situation där till och med privatisering framstår som ett bättre alternativ.

Men jag tror mig veta att den sortens långsiktig planläggning sällan är det som styr politiken. Sanningen är nog snarare att det till sist gått upp för regeringen att de senaste årens katastrofala hantering av förmedlingen håller på att bli ett riktigt samhällsproblem. Det är därför vi får en utredning.

I själva verket är det inte så krångligt. Vid sidan av tossigheter som jobbcoacher, chefscirkus och blankettraseri har arbetsmarknadspolitiken egentligen bara haft ett tema. Att förvandla Arbetsförmedlingen från ett viktigt inslag i en fungerande arbetsmarknad till något annat, lite oklart vad.

I stället för att förmedla jobb, utbilda till bristyrken och sådant har förmedlingen haft uppdraget att ta hand om grupper som befinner sig ”längst ifrån” arbetsmarknaden. Aftonbladets ledarsida beskriver träffande resultatet som ”straffande socialpolitik”.

I min nya roll som chef och något slags arbetsgivare kunde jag för några veckor sedan se ett tecken på resultatet. Förmedlingens första nyhetsbrev för året toppade med rubriken ”Räkna ut ersättningen”.

Arbetsgivarna skulle alltså snarare vända sig till Arbetsförmedlingen för att få bidrag än för att få hjälp att hitta rätt personal. Det var faktiskt en arbetsförmedlare som gjorde mig uppmärksam på det. Hon kände sig väl lite tröt på att försöka sälja in statliga lönestöd i stället för att få arbeta att hitta lämpliga arbetssökande till vanliga jobb.

Arbetsförmedlingen har fått uppdrag att rehabilitera sjuka, introducera invandrare och sysselsätta långtidssjukskrivna. Det enda de inte tycks ha ansvar för är att förmedla vanliga jobb till vanliga arbetslösa.

Jag har naturligtvis ingenting emot personligt anpassade anställningsstöd. Det är ett viktigt arbetsmarknadspolitiskt verktyg. Men när det blir politikens utgångspunkt är det något som gått snett.

Det hade så klart kunnat vara ett led i en privatiseringsstrategi. Bemanningsföretagen gör redan bra förtjänster på Arbetsförmedlingens tillkortakommanden, och efter gårdagens utspel ser det ju ut som Centern håller på att få gehör för sina tankar på att lämna över den vanliga arbetsförmedlingen på entreprenörer.

Men jag tror som sagt inte att strategin är uttänkt. Jag tror att det handlar om något mycket enklare. Mycket få av dagens ministrar har antagligen någonsin sökt ett jobb genom arbetsförmedlingen. Få av dem har väl egentligen sökt något arbete överhuvud taget. Till ungdomsförbund och politiska kanslier brukar personalen handplockas.

Då är det kanske inte så konstigt om just Arbetsförmedlingen i stället för en plats där arbetsgivare i behov av personal och arbetslösa i behov av ett jobb kan mötas blir en social myndighet bland andra, ett sätt att hantera problem och personliga tillkortakommanden.

Med den utgångspunkten måste förstås till sist någon annan få uppdraget att se till att arbetsmarknaden faktiskt fungerar. Problemet är bara att det kan vara utgångspunkten som är felaktig, och det kan vara därför som snart åtta års ”jobbpolitik” bara skapat högre arbetslöshet, fler långtidsarbetslösa och en växande oro bland arbetsgivare som inte tycker att de hittar den personal de behöver.

Jag är säkert inte ensam om att ha lagt märke till väderomslaget i svensk politik. Regeringspartiernas ledare bedriver ett allt minder småskaligt inbördeskrig om centrala frågor. Proklamationerna om regeringsduglighet, det som skulle vara alliansens trumfkort, klingar allt mer ihåligt och lokala borgerliga politikers försäkran om att stämningen är utmärkt börjar låta desperata.

Statsministern är irriterad och tillrättavisar journalister i var och varannan intervju. Det är så han brukar göra när han är pressad.

Och naturligtvis är statsministern pressad. Opinionsundersökningarna fortsätter att peka mot ett regimskifte, och inget tyder på att oppositionen tänker upprepa haveriet för fyra år sedan.

Men jag undrar om det inte finns ytterligare en faktor som faktiskt sätter ner humöret på regeringens ledamöter. En tidigare minister, socialdemokrat, pekade ut den för mig för några månader sedan.

Under mandatperioden får ministrarna nästan alltid möta allmänheten som maktens ansvariga representant. Det är inte alltid det lättaste, och ibland blir ansvaret övermäktigt. Som när Sten Tolgfors fick ta en snyting för laget och rädda statsministern från historien om den svenska vapenfabriken i Saudiarabien.

Men oavsett hur hårt det blåser så handlar det inte om att ett politiskt alternativ ställs mot ett annat. Inte som ministrarna upplever det i alla fall. Visst, oppositionen protesterar och KU-anmäler, men det är den maktlöses protester.

Inför ett val förändras allt detta. Plötsligt bjuds oppositionen in till samma Tv-intervjuer som ministrarna, och får svara på samma frågor som ministrarna. Plötsligt står politiska alternativ mot varandra, och regeringen representerar bara ett av dessa alternativ.

Det är en förändring som nog kan vara svår att anpassa sig till för vem som helst, men mest dramatisk är den nog för regeringens självutnämnda superstjärna, Anders Borg.

På något sätt har ju Borg fått oss att tro att han egentligen står ovanför politiken. Att det han sysslar med egentligen inte är politik. Kanske har han till sist trott på sin egen berättelse.

Den bilden har på sätt och vis spruckit efter partiledardebatten och diskussionen om hur regeringen lånar till skattesänkningar. Argumenten i sig går förstås att diskutera, både när det gäller nivån på budgetunderskott och vilka insatser som bäst stöttar konjunkturen.

Att den bästa stimulansen knappast är miljardutdelningar till bankerna kan nog inte ens Anders Borg hävda.

Men inget av detta är nytt. Socialdemokraterna har talat om att låna till skattesänkningar länge, och budgetsiffrorna har varit kända sedan i höstas. Att det biter nu beror inte beror nog mindre på att Damberg och Andersson vässat sina argument än att den politiska och mediala logiken förändrats när vi går in i ett valår.

Borg representerar helt enkelt ett politiskt alternativ, bland flera. Och jag tycker inte det ser ut som han gillar det.