Jag är säkert inte ensam om att ha lagt märke till väderomslaget i svensk politik. Regeringspartiernas ledare bedriver ett allt minder småskaligt inbördeskrig om centrala frågor. Proklamationerna om regeringsduglighet, det som skulle vara alliansens trumfkort, klingar allt mer ihåligt och lokala borgerliga politikers försäkran om att stämningen är utmärkt börjar låta desperata.

Statsministern är irriterad och tillrättavisar journalister i var och varannan intervju. Det är så han brukar göra när han är pressad.

Och naturligtvis är statsministern pressad. Opinionsundersökningarna fortsätter att peka mot ett regimskifte, och inget tyder på att oppositionen tänker upprepa haveriet för fyra år sedan.

Men jag undrar om det inte finns ytterligare en faktor som faktiskt sätter ner humöret på regeringens ledamöter. En tidigare minister, socialdemokrat, pekade ut den för mig för några månader sedan.

Under mandatperioden får ministrarna nästan alltid möta allmänheten som maktens ansvariga representant. Det är inte alltid det lättaste, och ibland blir ansvaret övermäktigt. Som när Sten Tolgfors fick ta en snyting för laget och rädda statsministern från historien om den svenska vapenfabriken i Saudiarabien.

Men oavsett hur hårt det blåser så handlar det inte om att ett politiskt alternativ ställs mot ett annat. Inte som ministrarna upplever det i alla fall. Visst, oppositionen protesterar och KU-anmäler, men det är den maktlöses protester.

Inför ett val förändras allt detta. Plötsligt bjuds oppositionen in till samma Tv-intervjuer som ministrarna, och får svara på samma frågor som ministrarna. Plötsligt står politiska alternativ mot varandra, och regeringen representerar bara ett av dessa alternativ.

Det är en förändring som nog kan vara svår att anpassa sig till för vem som helst, men mest dramatisk är den nog för regeringens självutnämnda superstjärna, Anders Borg.

På något sätt har ju Borg fått oss att tro att han egentligen står ovanför politiken. Att det han sysslar med egentligen inte är politik. Kanske har han till sist trott på sin egen berättelse.

Den bilden har på sätt och vis spruckit efter partiledardebatten och diskussionen om hur regeringen lånar till skattesänkningar. Argumenten i sig går förstås att diskutera, både när det gäller nivån på budgetunderskott och vilka insatser som bäst stöttar konjunkturen.

Att den bästa stimulansen knappast är miljardutdelningar till bankerna kan nog inte ens Anders Borg hävda.

Men inget av detta är nytt. Socialdemokraterna har talat om att låna till skattesänkningar länge, och budgetsiffrorna har varit kända sedan i höstas. Att det biter nu beror inte beror nog mindre på att Damberg och Andersson vässat sina argument än att den politiska och mediala logiken förändrats när vi går in i ett valår.

Borg representerar helt enkelt ett politiskt alternativ, bland flera. Och jag tycker inte det ser ut som han gillar det.