Om jag inte visste bättre skulle jag förstås tro att gårdagens regeringsutspel om arbetsförmedlingen  är resultatet av en diabolisk plan. Jag skulle tro att regeringen under snart åtta år avsiktligt klippt vingarna på en av arbetsmarknadens och samhällets viktigaste institutioner bara för att till sist hamna just här, i en situation där till och med privatisering framstår som ett bättre alternativ.

Men jag tror mig veta att den sortens långsiktig planläggning sällan är det som styr politiken. Sanningen är nog snarare att det till sist gått upp för regeringen att de senaste årens katastrofala hantering av förmedlingen håller på att bli ett riktigt samhällsproblem. Det är därför vi får en utredning.

I själva verket är det inte så krångligt. Vid sidan av tossigheter som jobbcoacher, chefscirkus och blankettraseri har arbetsmarknadspolitiken egentligen bara haft ett tema. Att förvandla Arbetsförmedlingen från ett viktigt inslag i en fungerande arbetsmarknad till något annat, lite oklart vad.

I stället för att förmedla jobb, utbilda till bristyrken och sådant har förmedlingen haft uppdraget att ta hand om grupper som befinner sig ”längst ifrån” arbetsmarknaden. Aftonbladets ledarsida beskriver träffande resultatet som ”straffande socialpolitik”.

I min nya roll som chef och något slags arbetsgivare kunde jag för några veckor sedan se ett tecken på resultatet. Förmedlingens första nyhetsbrev för året toppade med rubriken ”Räkna ut ersättningen”.

Arbetsgivarna skulle alltså snarare vända sig till Arbetsförmedlingen för att få bidrag än för att få hjälp att hitta rätt personal. Det var faktiskt en arbetsförmedlare som gjorde mig uppmärksam på det. Hon kände sig väl lite tröt på att försöka sälja in statliga lönestöd i stället för att få arbeta att hitta lämpliga arbetssökande till vanliga jobb.

Arbetsförmedlingen har fått uppdrag att rehabilitera sjuka, introducera invandrare och sysselsätta långtidssjukskrivna. Det enda de inte tycks ha ansvar för är att förmedla vanliga jobb till vanliga arbetslösa.

Jag har naturligtvis ingenting emot personligt anpassade anställningsstöd. Det är ett viktigt arbetsmarknadspolitiskt verktyg. Men när det blir politikens utgångspunkt är det något som gått snett.

Det hade så klart kunnat vara ett led i en privatiseringsstrategi. Bemanningsföretagen gör redan bra förtjänster på Arbetsförmedlingens tillkortakommanden, och efter gårdagens utspel ser det ju ut som Centern håller på att få gehör för sina tankar på att lämna över den vanliga arbetsförmedlingen på entreprenörer.

Men jag tror som sagt inte att strategin är uttänkt. Jag tror att det handlar om något mycket enklare. Mycket få av dagens ministrar har antagligen någonsin sökt ett jobb genom arbetsförmedlingen. Få av dem har väl egentligen sökt något arbete överhuvud taget. Till ungdomsförbund och politiska kanslier brukar personalen handplockas.

Då är det kanske inte så konstigt om just Arbetsförmedlingen i stället för en plats där arbetsgivare i behov av personal och arbetslösa i behov av ett jobb kan mötas blir en social myndighet bland andra, ett sätt att hantera problem och personliga tillkortakommanden.

Med den utgångspunkten måste förstås till sist någon annan få uppdraget att se till att arbetsmarknaden faktiskt fungerar. Problemet är bara att det kan vara utgångspunkten som är felaktig, och det kan vara därför som snart åtta års ”jobbpolitik” bara skapat högre arbetslöshet, fler långtidsarbetslösa och en växande oro bland arbetsgivare som inte tycker att de hittar den personal de behöver.