Jag såg att Göran Persson är oroad över basindustrin. Jag förstår honom.

I skuggan av medaljkampen i OS går Långshyttan just nu det som ser ut att vara sista ronden. I förra veckan meddelade ståljätten Outokumpu att bandvalsverket i östra Dalarna läggs ner, och verksamheten flyttas till Tyskland. Och precis som Göran Persson säger – det stålverk som stängs kommer inte tillbaka.

Själv besökte jag Långshyttan i april 2009, tillsammans med Stefan Löfven faktiskt. Det var också tuffa tider, mitt i industrikrisen. Samma dag som Stefan Löfven gick runt och pratade med de anställda som fanns kvar på valsverket varnade Anders Borg till sist för att Sverige riskerade massarbetslöshet.

Det satt långt inne. Trots att svensk industri under vintern 2008-2009 förlorade upp emot 100 000 jobb tog det emot för regeringen att erkänna att det faktiskt behövdes en näringspolitik bortom branschstödet till hamburgerrestaurangerna.

Direktörerna på Svenskt Näringsliv är knappast bättre. I stället för att diskutera villkoren för svensk exportindustri verkar både Urban Bäckström och Jens Spendrup se det som sin huvuduppgift att försvara riskkapitalisternas rätt att spekulera i vård och omsorg.

Jag håller alltså med Göran Persson om att industrins betydelse för den svenska ekonomin är ett sorgligt försummat område. Däremot håller jag inte med honom om det som ser ut att vara slutsatsen, nämligen att Sverige borde införa euron. Kanske har det delvis med det där besöket för snart fem år sedan att göra.

Persson menar nämligen att problemen för basindustrin till stor del beror på den alltför starka kronan. Det har han förstås rätt i. För företag som verkligen konkurrerar på en global marknad kan kursförändringar bli alldeles avgörande. Men det är ett mynt med två sidor.

Att svensk industri – trots regeringens ointresse – alls klarade sig igenom industrikrisen berodde till stor del på att vi inte hade någon euro. Kronan föll och även om det förstås inte hjälper när all efterfrågan försvinner innebar det i alla fall en liten lättnad.

I dag stiger kronan i stället, men det beror nog mest på Riksbankens halsstarriga räntepolitik och – faktiskt – på de budgetregler Göran Persson själv varit med och lagt fast. Budgetdisciplinen behövdes i 90-talets kris, men frågan är om inte reglerna i dag betyder att vi dömer oss själva till massarbetslöshet?

Det kanske finns skäl att fortsätta att diskutera Sveriges förhållande till euron, till och med utanför Folkpartiet. Men missnöje med den aktuella valutakursen kan knappast vara ett sådant skäl. Och inte behovet av en engagerad näringspolitik heller.

De sakerna kan vi ordna alldeles på egen hand. Det handlar om att byta regering, snarare än att byta valuta.