Förra veckans utbrott mot arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson har tydligen träffat något viktigt. I alla fall att döma av hur texten spritts vidare. Jag tror jag vagt förstår varför.

Svantessons kavata uppträdande var nämligen inte bara hycklande. Oavsiktligt satte hon fingret på absurditeten i den tankefigur som de senaste sju och ett halvt åren styrt arbetsmarknadspolitiken.

När Anders Borg vandrade in på finansdepartementet hade han med sig en tanke som överskuggade det mesta. Han menade att klyftorna i Sverige blivit alldeles för små.

Det är förstås en klassisk moderat uppfattning, men Borg hade tolkat den på sitt eget sätt. Han ville framför allt att skillnaden mellan å ena sidan sjuka och arbetslösa och å den andra ”de som arbetar” borde växa.

Det är den utgångspunkten som sedan dess har kallats ”jobbpolitik”. Idén är helt enkelt att arbetslösheten – och det mesta av sjuktalen – beror på att människor inte anstränger sig tillräckligt, och att de faktiskt inte heller behövt anstränga sig.

Jobbskatteavdrag och urholkade trygghetssystem borde lösa det mesta av arbetslösheten. Resten – för också Anders Borg insåg att det skulle bli en rest – handlade om att hantera individuella problem och tillkortakommanden.

Det är den uppgiften Arbetsförmedlingen de senaste åren ägnat sig åt med entusiasm. Lovsången från Angeles Bermundez-Svankvist har jag skrivit om tidigare, men i november förra året förklarade den dåvarande tillfälliga chefen Clas Olsson tillsammans med representanter för personalen perspektivet en smula mer sansat i Svenska Dagbladet.

Det handlar om att ”sortera om i kön”, att arbeta med de som står ”längst från arbetsmarknaden” och om att kontrollera. Med regeringens ”jobbpolitk” i bakhuvudet är det helt logiskt att det blir myndigheternas uppgift.

Resten ska ju ordnas med jobbskatteavdrag.

Problemet är förstås att det inte har fungerat. Arbetslösheten har inte minskat.

Arbetsmarknadspolitik och matchning är inte bara en fråga om skattetrösklar, ersättningsnivåer och kontroller. Det handlar om behov av kompetens och utbildning, om rörligheten och trygghetssystemen. Det handlar om näringspolitik och om bostadspolitik.

Men alltså inte i Borgs värld. Där är jobbskatteavdrag lösningen på allt, och det som eventuellt blir kvar kan avfärdas som individuella och sociala problem. Och det är dessa Arbetsförmedlingen fått koncentrera sig på.

När Svantesson i förra veckan plötsligt deklarerade att arbetsgivarna hade rätt att förvänta sig bättre service, och att myndigheterna måste ”jobba smartare” för att arbetsmarknaden skulle fungera är det ett lika tvärt lappkast som när Jan Björklund anser att det behövs mindre klasser eller när Anders Borg vill anslå pengar till försvaret. Och det på ett område som varit absolut centralt för regeringens politik.

Jag har en känsla av att det finns fler frågor Elisabeth Svantesson – och Anders Borg – borde få svara på.