Nu vill bankerna höja direktörsbonusarna – igen. Ledningarna för Swedbank, Nordea och SEB är oroliga för att nyckelpersoner ska slöa till sig om möjligheterna till ”rörlig ersättning” skulle begränsas till en fördubbling av den vanliga lönen. Minst dubbelt så stora måste bonusarna vara, enligt bankdirektörerna.

Det är förstås enkelt att peka på det djupt orättfärdiga i att redan väl avlönade direktörer och specialister måste ha riktigt feta bonusar för att göra sitt jobb medan vanligt folk förväntas göra sitt bästa för den lön de får. Och det är orättvist, djupt orättvist.

Men det riktigt stora problemet med bankerna är ett annat. I bankbranschen riskerar en girighet som skulle vara stötande var den än visade sig att bli direkt samhällsfarlig.

Bankbonusar skapar nämligen kriser. Om de som ska bestämma över andras pengar börjar jaga kortsiktiga resultat – kanske för att nå nästa bonusnivå – kommer också riskerna att öka. Det var precis det som hände 2008, och sviterna av den kraschen lever vi fortfarande med.

Det är inte så annorlunda när ledningarna för alla de stora bankerna envisas med att tala om en avkastning på upp emot 15 procent av kapitalet.

Stötande eftersom det gör redan förmögna ännu mer förmögna.

Visst. Men framför allt riskerar orimliga avkastningskrav på banker att skada samhällets kreditsystem. Vilket litet företag klarar lån på villkor som ger bankerna dessa jättevinster? Vilka bostadsprojekt går det att räkna hem?

Det fanns en tid i min ungdom när det var fullt naturligt att diskutera om inte banksektorn borde förstatligas, eller i alla fall ställas under samhällets kontroll.

Jag vet att det i dag skulle uppfattas som en mycket extrem åsikt. Men jag är inte riktigt säker på att jag förstår varför.