Det är inte så ofta jag blir förbannad över politiska utspel. Efter elva år på ledarredaktionen på landets största tidning vet man hur mycket i den politiska debatten som egentligen mest är effektsökeri.

I går måste jag dock erkänna att Anders Borg lyckades reta upp mig ordentligt med sitt svar på det socialdemokratiska löftet om en satsning på vuxenutbildningen. Borg hävdade nämligen att både kunskapslyftet i slutet på 1990-talet och det nya förslaget bara är socialdemokratiska sätt att dölja arbetslösheten.

Jag arbetade med det ursprungliga kunskapslyftet. Först politiskt, på utbildningsdepartementet, och sedan mycket praktiskt som lärare på Brunnsviks folkhögskola. Jag vet att det inte handlade om att dölja någonting.

Det handlade om vuxna människor som tog chansen att skapa nya och bättre förutsättningar för sina liv. Det handlade om att se möjligheter i enskilda människor och om att genom politiken skapa verktygen för att förverkliga dessa.

Om uttrycket vingarnas trygghet någonsin haft en verklig innebörd så var det under kunskapslyftet.

Det är dessutom värt att minnas under vilken tid det genomfördes. Slutet av ett 1990-tal när hela det politiska uppdraget dominerades av besparingar och nerskärningar. Det sparades på allt för att städa upp i det statsfinansiella haveri som Carl Bildt lämnade efter sig.

Under Bildts år i Rosenbad fanns också Anders Borg där.

Nu spottar alltså han, ideologen bakom fas 3 och utförsäkringen av sjuka, åter på de vuxna som vill studera när han beskriver deras ansträngningar som ett siffertrixande. Anders Borg, vars politiska idéer lett till Arbetsförmedlingens haveri och en näringspolitik helt inriktad på att ge branschstöd till de största snabbmatskedjorna, beskriver vuxnas strävanden efter kunskap som något slags manipulation.

Det är så arrogant att det inte kan passera som effektsökeri, inte ens när det kommer från Anders Borg.

Det brukar ju heta att makthavare håller varandra bakom ryggen, och många gånger är det nog sant. Men den kultur Anders Borg i går lät oss få en skymt av under utfrågningarna i riksdagens konstitutionsutskott verkar faktiskt handla om något annat.

I Fredrik Reinfeldts regering handlar det inte om att hålla varandra bakom ryggen. Det handlar om att till varje pris rädda sitt eget – och statsministerns – skinn.

Fram till sin avgång var Maud Olofsson sannolikt den sämsta näringsminister landet haft. Hur det är i dag – när Annie Lööf tagit över – kan diskuteras.

Ändå står Nuon-affären ut bland Olofssons misslyckanden. Inte bara på grund av de fantastiska summorna och de häpnadsväckande förlusterna. Köpet av Nuon har på många sätt blivit en symbol för hur svenska politiker valt bort möjligheten att använda vårt lands tillgångar för att skapa ett hållbart utvecklingsalternativ.

Ansvaret för det delas av många, men det blev Maud Olofsson som gav klartecken för dess mest deprimerande uttryck, Vattenfalls köp av Nuon.

Nu hävdar Anders Borg alltså att Olofsson – tvärt emot vad hon själv sagt – gjorde affären utan att bereda frågan med finansdepartementet eller prata med statsministern.

Om det är sant är det sensationellt, på gränsen till brottsligt. Det skulle dessutom vara ett uttryck för ett regeringsarbete på gränsen till kollaps.

Ändå kanske vi inte ska vara förvånade över att Borg tvår sina och statsministern händer, och låter någon annan bära hela ansvaret för vad som hänt i den moderatledda regeringen. Det har nämligen hänt förut.

Minns någon Sten Tolgfors och historien om den saudiska vapenaffären, plastpåsarna med pengar och alla de andra märkliga detaljerna? Hur som helst slutade den likadant. Tolgfors fick avgå, och därmed stannade alla försök att reda ut vem som egentligen bar ansvaret för att svenska staten genom bulvaner skulle hjälpa en av världens mest hårdföra diktaturer att bygga en vapenfabrik.

Tolgfors kunde fortsätta att förneka allt ansvar, men framför allt kunde ingen komma åt statsministern. Ett bondeoffer.

Kanske är det till och med någon som kommer ihåg Sven-Otto Littorin. I hans fall var frågorna kanske snarare personliga, men inte heller den gången vilade Reinfeldt på hanen. Littorin åkte ut innan några frågor fått sitt svar, och statsministern behövde inte ens ta risken att ställas inför frågan om sitt förtroende för en av de politiker som skapat hans politiska plattform.

Nu vägrar alltså Reinfeldt ta ansvar för ännu en minister som han utsett. Men den här gången är det inte en moderat partivän, utan den tidigare ledaren för ett av allianspartierna. Frågan är om Maud Olofsson verkligen stillatigande kommer att acceptera rollen som syndabock för århundradets sämsta affär? Eller om Centerpartiet kan acceptera att hon få den rollen?

Försvarsministern, skolministern och till och med statsministern får ursäkta men jag tycker att veckans viktigaste inrikesnyhet kom redan i måndags när parterna i byggbranschen enades om ett avtal.

Det betydde förstås att en stor och sannolikt mycket dyr konflikt kunde undvikas. Men uppgörelsen i måndags kan också bli en av många vattendelare i utvecklingen av den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Inte därför att det avtal som slöts i måndags kommer att undanröja alla – eller ens de flesta – problem som bristen på ordning och reda skapar på svensk arbetsmarknad. Men därför att fack och arbetsgivare erkänner att de äger ett problem tillsammans, och måste göra något åt det.

Precis som för ett år sedan handlade tvisten om byggbranschens långa entreprenörskedjor. Respektabla huvudentreprenörer lägger ut uppdrag och ansvar i led efter led tills ingen längre kan garantera riktiga löner eller rimliga arbetsvillkor. Eller schyst konkurrens, för den delen.

Facket ville att frågan skulle avgöras vid förhandlingsbordet, arbetsgivarna att saken inte alls hade i samtalet mellan parterna att göra.

Det handlar om ett vägval som dagens problem på arbetsmarknaden kommer att tvinga fler att göra. Det är inte så länge sedan Frisörföretagarna hotade att helt lämna kollektivavtalsmodellen. Sannolikt ett skrämskott – nu finns ett avtal – men ändå ett tecken i tiden. Kommunal har snuddat vid tanken på politiska ingripanden för att komma till rätta med diskrimineringen av kvinnor och i åkeribranschen har företagare och fack tillsammans talat om lönelagstiftning, något som egentligen är främmande för den svenska arbetsmarknadsmodellen och som det hade varit omöjligt att få en facklig företrädare att tala om för bara något år sedan.

Tanken att staten och politiken ska överlämna en stor del av ansvaret för arbetsmarknaden till parterna förutsätter helt enkelt att fack och arbetsgivare tillsammans vill och kan upprätthålla anständiga villkor för alla. Alltför ofta tycks den viljan – eller förmågan – saknas.

Det är därför byggavtalet är viktigt, som en demonstration av viljan att tillsammans ta ansvar för problemen i den egna branschen.

Kanske är det också ett tecken i tiden.