Försvarsministern, skolministern och till och med statsministern får ursäkta men jag tycker att veckans viktigaste inrikesnyhet kom redan i måndags när parterna i byggbranschen enades om ett avtal.

Det betydde förstås att en stor och sannolikt mycket dyr konflikt kunde undvikas. Men uppgörelsen i måndags kan också bli en av många vattendelare i utvecklingen av den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Inte därför att det avtal som slöts i måndags kommer att undanröja alla – eller ens de flesta – problem som bristen på ordning och reda skapar på svensk arbetsmarknad. Men därför att fack och arbetsgivare erkänner att de äger ett problem tillsammans, och måste göra något åt det.

Precis som för ett år sedan handlade tvisten om byggbranschens långa entreprenörskedjor. Respektabla huvudentreprenörer lägger ut uppdrag och ansvar i led efter led tills ingen längre kan garantera riktiga löner eller rimliga arbetsvillkor. Eller schyst konkurrens, för den delen.

Facket ville att frågan skulle avgöras vid förhandlingsbordet, arbetsgivarna att saken inte alls hade i samtalet mellan parterna att göra.

Det handlar om ett vägval som dagens problem på arbetsmarknaden kommer att tvinga fler att göra. Det är inte så länge sedan Frisörföretagarna hotade att helt lämna kollektivavtalsmodellen. Sannolikt ett skrämskott – nu finns ett avtal – men ändå ett tecken i tiden. Kommunal har snuddat vid tanken på politiska ingripanden för att komma till rätta med diskrimineringen av kvinnor och i åkeribranschen har företagare och fack tillsammans talat om lönelagstiftning, något som egentligen är främmande för den svenska arbetsmarknadsmodellen och som det hade varit omöjligt att få en facklig företrädare att tala om för bara något år sedan.

Tanken att staten och politiken ska överlämna en stor del av ansvaret för arbetsmarknaden till parterna förutsätter helt enkelt att fack och arbetsgivare tillsammans vill och kan upprätthålla anständiga villkor för alla. Alltför ofta tycks den viljan – eller förmågan – saknas.

Det är därför byggavtalet är viktigt, som en demonstration av viljan att tillsammans ta ansvar för problemen i den egna branschen.

Kanske är det också ett tecken i tiden.