Det brukar ju heta att makthavare håller varandra bakom ryggen, och många gånger är det nog sant. Men den kultur Anders Borg i går lät oss få en skymt av under utfrågningarna i riksdagens konstitutionsutskott verkar faktiskt handla om något annat.

I Fredrik Reinfeldts regering handlar det inte om att hålla varandra bakom ryggen. Det handlar om att till varje pris rädda sitt eget – och statsministerns – skinn.

Fram till sin avgång var Maud Olofsson sannolikt den sämsta näringsminister landet haft. Hur det är i dag – när Annie Lööf tagit över – kan diskuteras.

Ändå står Nuon-affären ut bland Olofssons misslyckanden. Inte bara på grund av de fantastiska summorna och de häpnadsväckande förlusterna. Köpet av Nuon har på många sätt blivit en symbol för hur svenska politiker valt bort möjligheten att använda vårt lands tillgångar för att skapa ett hållbart utvecklingsalternativ.

Ansvaret för det delas av många, men det blev Maud Olofsson som gav klartecken för dess mest deprimerande uttryck, Vattenfalls köp av Nuon.

Nu hävdar Anders Borg alltså att Olofsson – tvärt emot vad hon själv sagt – gjorde affären utan att bereda frågan med finansdepartementet eller prata med statsministern.

Om det är sant är det sensationellt, på gränsen till brottsligt. Det skulle dessutom vara ett uttryck för ett regeringsarbete på gränsen till kollaps.

Ändå kanske vi inte ska vara förvånade över att Borg tvår sina och statsministern händer, och låter någon annan bära hela ansvaret för vad som hänt i den moderatledda regeringen. Det har nämligen hänt förut.

Minns någon Sten Tolgfors och historien om den saudiska vapenaffären, plastpåsarna med pengar och alla de andra märkliga detaljerna? Hur som helst slutade den likadant. Tolgfors fick avgå, och därmed stannade alla försök att reda ut vem som egentligen bar ansvaret för att svenska staten genom bulvaner skulle hjälpa en av världens mest hårdföra diktaturer att bygga en vapenfabrik.

Tolgfors kunde fortsätta att förneka allt ansvar, men framför allt kunde ingen komma åt statsministern. Ett bondeoffer.

Kanske är det till och med någon som kommer ihåg Sven-Otto Littorin. I hans fall var frågorna kanske snarare personliga, men inte heller den gången vilade Reinfeldt på hanen. Littorin åkte ut innan några frågor fått sitt svar, och statsministern behövde inte ens ta risken att ställas inför frågan om sitt förtroende för en av de politiker som skapat hans politiska plattform.

Nu vägrar alltså Reinfeldt ta ansvar för ännu en minister som han utsett. Men den här gången är det inte en moderat partivän, utan den tidigare ledaren för ett av allianspartierna. Frågan är om Maud Olofsson verkligen stillatigande kommer att acceptera rollen som syndabock för århundradets sämsta affär? Eller om Centerpartiet kan acceptera att hon få den rollen?