Jag inser förstås hur det ser ut om jag försöker lägga ansvaret för Trafikverkets pinsamma felräkning på regeringen. Som en billig politisk poäng.

Och även om det borde ha kunnat hända något på snart åtta år är det sant att Catharina Elmsäter-Svärd inte bär hela ansvaret för den svenska järnvägens bedrövliga skick. Den beror på försummelser under mycket lång tid.

Men när det visar sig att Trafikverkets chef Gunnar Malm glömt hälften av kontaktledningarna, och att han dessutom har försökt sopa misstaget under mattan går det att ana ett helt annat problem. Frågan är om det inte handlar om en ämbetsmannakultur där det är viktigare att hålla ministrar och politiker på gott humör än att försvara den verksamhet man fått ansvaret för.

Jag blir nämligen inte det minsta överraskad. Gunnar Malm och hans myndighet har nämligen gång på gång slutit upp bakom regeringens infrastrukturutspel och försäkrat att han nu har precis så mycket pengar som behövs för att åstadkomma det svenska folket och det svenska näringslivet vill ha. En järnväg som fungerar.

Ibland har resultatet varit nästan komiskt, som när Trafikverket påstod att tidspassningen på den svenska järnvägen tillhörde den bästa i Europa. När de siffrorna granskades avslöjades det alla tågresenärer redan visst. De var rena önsketänkandet, och byggde på att Trafikverket bestämt sig för att räkna på ett alldeles eget sätt.

Det är svårt att komma ifrån känslan av att alltför mycket klarspråk om järnvägens bedrövliga skick skulle ha skapat dålig stämning i relationen till regeringskansliet och ministern. Och i en sådan stämning kan det vara lätt att glömma att kontaktledningar behöver gå både fram och tillbaka.

Tillsammans med Arbetsförmedlingens tidigare chef Angeles Bermudez Svankvist har han tillhört de statliga chefer som oftast ryckt ut för att rädda regeringen undan ansvar för politiska haverier.

Så blir en chef kanske populär hos den regering som avgör om han eller hon ska få förlängt förordnande, men det är inte så den svenska traditionen med oberoende myndigheter och självständiga ämbetsmän är tänkta att fungera.

Att det ändå blivit på så är faktiskt regeringens – och Catharina Elmsätter-Svärds – ansvar.

Det blir mycket politik nu. I söndagens partiledardebatt skvallrade ett mått extra retlighet om att vi befinner oss i valtider och på kvällarna den här veckan fortsätter SVT:s utfrågning av kandidaterna i valet till Europaparlamentet.

I går var det Marita Ulvskogs tur, och precis som när hon i torsdags talade i Ludvika blev frågan om den fria rörligheten ett huvudtema.

Själv har jag hållit på med frågan i över tio år nu. Redan innan den stora utvidgningen av EU och den inre marknaden fanns det händiga entreprenörer som lyckades töja på reglerna för arbetskraftsinvandring. Bolagen hette sådant som Polenkonsult och Byggbemanning, och ordnade så att arbetare från Polen eller Baltikum registrerades som egna företagare för att komma undan kravet på arbetstillstånd.

Sedan dess har det bara rullat på, inte minst med konflikten på skolbygget i Vaxholm julen 2004, och det juridiska efterspelet som skakade hela synen på unionen.

Jag har fortfarande en av blockadanslagen från Vaxholm hängande på mitt kontor.

Nu vill Socialdemokraterna göra frågan om ordning och reda på arbetsmarknaden till en valfråga i valet till EU-parlamentsvalet, och det gör de alldeles rätt i. Bara den som är absolut ointresserad av samhällsfrågor kan ha undgått den flod av rapporter om missförhållanden och dumpade villkor som kommit från arbetsmarknaden.

Ändå tyckte jag kanske att Marita Ulvskog i går hade lite svårt. De borgerliga partiernas paroller om protektionism och stängda gränser blev liksom hängande.

Till en del beror det kanske på bristande kunskaper om den svenska arbetsmarknadsmodellen där fack och arbetsgivare förhandlar om anställningsvillkor utan politisk inblandning. När vi pratar om ”svenska löner” är det egentligen kollektivavtalens löner vi menar, men inga lagar tvingar någon att sluta ett avtal.

I verkligheten har det fungerat ändå, därför att det funnits en känslig balans mellan en välorganiserad arbetskraft och långsiktiga arbetsgivare.

Det som händer nu är att den balansen tycks falla samman. Internationaliseringen och den fria rörligheten är en förklaring, men antagligen inte den viktigaste. Massarbetslöshet, urholkade trygghetssystem och ett anställningsskydd som luckras upp i alla hörn betyder sannolikt ännu mer.

Sammanbrottet sker inte heller samtidigt över allt. Vissa branscher är känsligare än andra, och det är förstås där kollektivavtalen förlorar sin normerade roll först. Fackförbundet Kommunal har till exempel visat att bara hälften av de företag som godkänts i delar av Stockholms äldreomsorg har avtal.

När programledarna i gårdagens utfrågning bestämt deklarerade att de svenska byggnadsarbetarnas löner inte sjunkit på grund av konkurrensen hänvisade de förstås till de arbeten som fortfarande utförs av svenska företag med anställda från Sverige.

Hur bilden skulle ha sett ut om också de jobb som allt oftare går till utländska företag räknats in kan vi bara gissa.

Kraven på ordning och reda på arbetsmarknaden kommer inte att tystna efter Europaparlamentsvalet, helt enkelt därför att EU inte ens i bästa fall skulle kunna lösa hela problemet. Arbetsmarknaden måste definitivt bli en fråga också i höstens svenska val.

Men att EU inte är hela lösningen betyder inte att unionen skulle sakna betydelse. Det som kan göras tillsammans måste göras tillsammans, och ett första steg skulle förstås vara att EU slutade upp med att stå i vägen för ett löntagarnas Europa.

Det är som sagt bra att Socialdemokraterna driver frågan om arbetsmarknaden i EU-valrörelsen.