Det har snart gått tre veckor sedan strejken på Veolias Öresundståg inleddes. Ändå är det som om konflikten först de senaste dagarna på allvar har nått fram till politiker och debattörer i huvudstaden.

Visst, det är först i morgon natt som pendeltågen i Stockholm stannar. Men också Öresundstågen borde väl ha satt något slags avtryck i den nationella debatten. Det är trots allt inte någon bortglömd avfolkningsbygd vi talat om.

Kanske säger det något både om det offentliga samtalets fixering vid Stockholm och om hur snäv synen på arbetsmarknaden egentligen är. Det är först när en konflikt påverkar resan från förorten till redaktionen som den är en nyhet.

Hur som helst har sympatiåtgärderna med de strejkande på Veolia nu fått Folkpartiet och somliga liberala redaktörer att åter plocka fram klasskampsretoriken. Nu ska det införas proportionalitet och begränsningar av rätten till sympatiåtgärder, Gud bevars.

Det brukar annars vara slagordet från direktörerna på Svenskt Näringsliv.

Gärna strejkrätt, bara ingen använder den. Det är så dumt att klockorna stannar.

Irene Wennemo skrev utmärk om saken i måndagens Aftonbladet. Jag kan dock inte låta bli att tillägga ett par saker.

För det första underskattar den som talar emot rätten till sympatiåtgärder hur stark samordningen mellan arbetsgivarna faktiskt är. En bild av hur det faktiskt går till fick vi 2007 när Dag Klackenberg på Svensk Handel berättade om hur han fått ”klasstryk” av de andra direktörerna efter en uppgörelse med facket.

Arbetsgivarna håller ihop, det måste löntagarna också få göra.

För det andra blir det löjligt att tala om proportionalitet i en konflikt som kanske berör den viktigaste frågan på hela den svenska arbetsmarknaden, att arbetsgivarna är på väg att abdikera från allt uthålligt ansvar för sina medlemmar.

De anställda på Veolia strejkar mot att bli avskedade och tvingas söka om sina egna jobb till sämre villkor och osäkrare förhållanden för att bolaget vill spara pengar. Det är en klassisk orsak att strejka, och det är arbetsgivarens planer som saknar proportioner.

De strejkar dessutom mot en utveckling där allt fler löntagare i Sverige lämnas ut till arbetsgivares godtycke. Det är nämligen precis det som – vid sidan av den ekonomiska otryggheten – blir resultatet av korta inhopp, arbetskraft som ”hyrs in”, långa entreprenörskedjor och arrangemang med falska ”företagare”. Bland annat.

För ett år sedan skrev jag strejken i Fränsta. Där handlade det om en grupp unga medlemmar i Unionen ställde krav på avtalsenliga villkor på det callcenter där de arbetade, och hur de fick betala dyrt för sina mycket rimliga krav.

Seko-strejken handlar om hur svenska löntagare – för det gäller både arbetare och tjänstemän – håller på att förlora de framsteg som årtionden av facklig kamp skapat.

Hur kan någon tycka att en sådan strejk är oproportionerlig?