Jag borde väl egentligen inte skriva den här texten. Om det är något åratals artiklar om konflikten i Palestina lärt mig så är det att argument inte biter. De läsare som bestämt sig kan motivera nästan vilka folkrättsbrott som helst med ”Israels rätt till självförsvar”.

Det som händer i Gaza är fruktansvärt, men den israeliska statens hejarklack lär inte ta intryck av civila offer, barn som dödas eller familjer som får sina bostäder pulveriserade av flygbomber och fartygskanoner.

Ändå kan jag inte låta bli att skriva, och det i förhoppningen att i alla fall någon ska fundera över konfliktens förutsättningar. I nyhetsrapporteringen kan det nämligen ibland låta som om det vore två likvärdiga militära och militanta organisationer som låg i luven på varandra, och att civilbefolkningen hamnat mitt emellan.

Så är det inte.

Grundförutsättningen för det som händer i Gaza just nu är den israeliska ockupationen. I snart 40 år har invånarna i Gaza och på Västbanken tvingats leva under främmande styre, och att israelerna lämnat Gaza och tillsammans med den egyptiska militären förvandlat området till ett väldigt fångläger ändrar inte på den saken.

Det våld Israel upplever är motstånd mot en ockupation.

Det försvarar varken hemmagjorda raketer eller bombattentat, men i andra sammanhang brukar i alla fall historien ha en förstående syn på de som vägrar acceptera ett främmande lands militärstyre. Fråga våra grannar i Norge.

Så länge israeliska politiker – och väljare – tycks tro att ockupationen och bosättningarnas succesiva kolonisation är en hållbar lösning lär konflikten fortsätta, hur många ton bomber militären än vräker över civilbefolkningen i Gaza.