Det är arbetsgivarnas planer som saknar proportioner

av Ingvar Persson

Det har snart gått tre veckor sedan strejken på Veolias Öresundståg inleddes. Ändå är det som om konflikten först de senaste dagarna på allvar har nått fram till politiker och debattörer i huvudstaden.

Visst, det är först i morgon natt som pendeltågen i Stockholm stannar. Men också Öresundstågen borde väl ha satt något slags avtryck i den nationella debatten. Det är trots allt inte någon bortglömd avfolkningsbygd vi talat om.

Kanske säger det något både om det offentliga samtalets fixering vid Stockholm och om hur snäv synen på arbetsmarknaden egentligen är. Det är först när en konflikt påverkar resan från förorten till redaktionen som den är en nyhet.

Hur som helst har sympatiåtgärderna med de strejkande på Veolia nu fått Folkpartiet och somliga liberala redaktörer att åter plocka fram klasskampsretoriken. Nu ska det införas proportionalitet och begränsningar av rätten till sympatiåtgärder, Gud bevars.

Det brukar annars vara slagordet från direktörerna på Svenskt Näringsliv.

Gärna strejkrätt, bara ingen använder den. Det är så dumt att klockorna stannar.

Irene Wennemo skrev utmärk om saken i måndagens Aftonbladet. Jag kan dock inte låta bli att tillägga ett par saker.

För det första underskattar den som talar emot rätten till sympatiåtgärder hur stark samordningen mellan arbetsgivarna faktiskt är. En bild av hur det faktiskt går till fick vi 2007 när Dag Klackenberg på Svensk Handel berättade om hur han fått ”klasstryk” av de andra direktörerna efter en uppgörelse med facket.

Arbetsgivarna håller ihop, det måste löntagarna också få göra.

För det andra blir det löjligt att tala om proportionalitet i en konflikt som kanske berör den viktigaste frågan på hela den svenska arbetsmarknaden, att arbetsgivarna är på väg att abdikera från allt uthålligt ansvar för sina medlemmar.

De anställda på Veolia strejkar mot att bli avskedade och tvingas söka om sina egna jobb till sämre villkor och osäkrare förhållanden för att bolaget vill spara pengar. Det är en klassisk orsak att strejka, och det är arbetsgivarens planer som saknar proportioner.

De strejkar dessutom mot en utveckling där allt fler löntagare i Sverige lämnas ut till arbetsgivares godtycke. Det är nämligen precis det som – vid sidan av den ekonomiska otryggheten – blir resultatet av korta inhopp, arbetskraft som ”hyrs in”, långa entreprenörskedjor och arrangemang med falska ”företagare”. Bland annat.

För ett år sedan skrev jag strejken i Fränsta. Där handlade det om en grupp unga medlemmar i Unionen ställde krav på avtalsenliga villkor på det callcenter där de arbetade, och hur de fick betala dyrt för sina mycket rimliga krav.

Seko-strejken handlar om hur svenska löntagare – för det gäller både arbetare och tjänstemän – håller på att förlora de framsteg som årtionden av facklig kamp skapat.

Hur kan någon tycka att en sådan strejk är oproportionerlig?

Kategorier Folkbildning

Regeringen premierar lydiga chefer och gömmer samhällsproblem

av Ingvar Persson
Bild: Göran Fält Trafikverket
Bild: Göran Fält Trafikverket

Jag inser förstås hur det ser ut om jag försöker lägga ansvaret för Trafikverkets pinsamma felräkning på regeringen. Som en billig politisk poäng.

Och även om det borde ha kunnat hända något på snart åtta år är det sant att Catharina Elmsäter-Svärd inte bär hela ansvaret för den svenska järnvägens bedrövliga skick. Den beror på försummelser under mycket lång tid.

Men när det visar sig att Trafikverkets chef Gunnar Malm glömt hälften av kontaktledningarna, och att han dessutom har försökt sopa misstaget under mattan går det att ana ett helt annat problem. Frågan är om det inte handlar om en ämbetsmannakultur där det är viktigare att hålla ministrar och politiker på gott humör än att försvara den verksamhet man fått ansvaret för.

Jag blir nämligen inte det minsta överraskad. Gunnar Malm och hans myndighet har nämligen gång på gång slutit upp bakom regeringens infrastrukturutspel och försäkrat att han nu har precis så mycket pengar som behövs för att åstadkomma det svenska folket och det svenska näringslivet vill ha. En järnväg som fungerar.

Ibland har resultatet varit nästan komiskt, som när Trafikverket påstod att tidspassningen på den svenska järnvägen tillhörde den bästa i Europa. När de siffrorna granskades avslöjades det alla tågresenärer redan visst. De var rena önsketänkandet, och byggde på att Trafikverket bestämt sig för att räkna på ett alldeles eget sätt.

Det är svårt att komma ifrån känslan av att alltför mycket klarspråk om järnvägens bedrövliga skick skulle ha skapat dålig stämning i relationen till regeringskansliet och ministern. Och i en sådan stämning kan det vara lätt att glömma att kontaktledningar behöver gå både fram och tillbaka.

Tillsammans med Arbetsförmedlingens tidigare chef Angeles Bermudez Svankvist har han tillhört de statliga chefer som oftast ryckt ut för att rädda regeringen undan ansvar för politiska haverier.

Så blir en chef kanske populär hos den regering som avgör om han eller hon ska få förlängt förordnande, men det är inte så den svenska traditionen med oberoende myndigheter och självständiga ämbetsmän är tänkta att fungera.

Att det ändå blivit på så är faktiskt regeringens – och Catharina Elmsätter-Svärds – ansvar.

Kategorier Folkbildning

Kampen om schysta villkor börjar i EU

av Ingvar Persson

Det blir mycket politik nu. I söndagens partiledardebatt skvallrade ett mått extra retlighet om att vi befinner oss i valtider och på kvällarna den här veckan fortsätter SVT:s utfrågning av kandidaterna i valet till Europaparlamentet.

I går var det Marita Ulvskogs tur, och precis som när hon i torsdags talade i Ludvika blev frågan om den fria rörligheten ett huvudtema.2014-05-01 15.19.54

Själv har jag hållit på med frågan i över tio år nu. Redan innan den stora utvidgningen av EU och den inre marknaden fanns det händiga entreprenörer som lyckades töja på reglerna för arbetskraftsinvandring. Bolagen hette sådant som Polenkonsult och Byggbemanning, och ordnade så att arbetare från Polen eller Baltikum registrerades som egna företagare för att komma undan kravet på arbetstillstånd.

Sedan dess har det bara rullat på, inte minst med konflikten på skolbygget i Vaxholm julen 2004, och det juridiska efterspelet som skakade hela synen på unionen.

Jag har fortfarande en av blockadanslagen från Vaxholm hängande på mitt kontor.2014-05-06 09.17.48

Nu vill Socialdemokraterna göra frågan om ordning och reda på arbetsmarknaden till en valfråga i valet till EU-parlamentsvalet, och det gör de alldeles rätt i. Bara den som är absolut ointresserad av samhällsfrågor kan ha undgått den flod av rapporter om missförhållanden och dumpade villkor som kommit från arbetsmarknaden.

Ändå tyckte jag kanske att Marita Ulvskog i går hade lite svårt. De borgerliga partiernas paroller om protektionism och stängda gränser blev liksom hängande.

Till en del beror det kanske på bristande kunskaper om den svenska arbetsmarknadsmodellen där fack och arbetsgivare förhandlar om anställningsvillkor utan politisk inblandning. När vi pratar om ”svenska löner” är det egentligen kollektivavtalens löner vi menar, men inga lagar tvingar någon att sluta ett avtal.

I verkligheten har det fungerat ändå, därför att det funnits en känslig balans mellan en välorganiserad arbetskraft och långsiktiga arbetsgivare.

Det som händer nu är att den balansen tycks falla samman. Internationaliseringen och den fria rörligheten är en förklaring, men antagligen inte den viktigaste. Massarbetslöshet, urholkade trygghetssystem och ett anställningsskydd som luckras upp i alla hörn betyder sannolikt ännu mer.

Sammanbrottet sker inte heller samtidigt över allt. Vissa branscher är känsligare än andra, och det är förstås där kollektivavtalen förlorar sin normerade roll först. Fackförbundet Kommunal har till exempel visat att bara hälften av de företag som godkänts i delar av Stockholms äldreomsorg har avtal.

När programledarna i gårdagens utfrågning bestämt deklarerade att de svenska byggnadsarbetarnas löner inte sjunkit på grund av konkurrensen hänvisade de förstås till de arbeten som fortfarande utförs av svenska företag med anställda från Sverige.

Hur bilden skulle ha sett ut om också de jobb som allt oftare går till utländska företag räknats in kan vi bara gissa.

Kraven på ordning och reda på arbetsmarknaden kommer inte att tystna efter Europaparlamentsvalet, helt enkelt därför att EU inte ens i bästa fall skulle kunna lösa hela problemet. Arbetsmarknaden måste definitivt bli en fråga också i höstens svenska val.

Men att EU inte är hela lösningen betyder inte att unionen skulle sakna betydelse. Det som kan göras tillsammans måste göras tillsammans, och ett första steg skulle förstås vara att EU slutade upp med att stå i vägen för ett löntagarnas Europa.

Det är som sagt bra att Socialdemokraterna driver frågan om arbetsmarknaden i EU-valrörelsen.

Kategorier Folkbildning

Borgs arrogans passerar gränsen

av Ingvar Persson

Det är inte så ofta jag blir förbannad över politiska utspel. Efter elva år på ledarredaktionen på landets största tidning vet man hur mycket i den politiska debatten som egentligen mest är effektsökeri.

I går måste jag dock erkänna att Anders Borg lyckades reta upp mig ordentligt med sitt svar på det socialdemokratiska löftet om en satsning på vuxenutbildningen. Borg hävdade nämligen att både kunskapslyftet i slutet på 1990-talet och det nya förslaget bara är socialdemokratiska sätt att dölja arbetslösheten.

Jag arbetade med det ursprungliga kunskapslyftet. Först politiskt, på utbildningsdepartementet, och sedan mycket praktiskt som lärare på Brunnsviks folkhögskola. Jag vet att det inte handlade om att dölja någonting.

Det handlade om vuxna människor som tog chansen att skapa nya och bättre förutsättningar för sina liv. Det handlade om att se möjligheter i enskilda människor och om att genom politiken skapa verktygen för att förverkliga dessa.

Om uttrycket vingarnas trygghet någonsin haft en verklig innebörd så var det under kunskapslyftet.

Det är dessutom värt att minnas under vilken tid det genomfördes. Slutet av ett 1990-tal när hela det politiska uppdraget dominerades av besparingar och nerskärningar. Det sparades på allt för att städa upp i det statsfinansiella haveri som Carl Bildt lämnade efter sig.

Under Bildts år i Rosenbad fanns också Anders Borg där.

Nu spottar alltså han, ideologen bakom fas 3 och utförsäkringen av sjuka, åter på de vuxna som vill studera när han beskriver deras ansträngningar som ett siffertrixande. Anders Borg, vars politiska idéer lett till Arbetsförmedlingens haveri och en näringspolitik helt inriktad på att ge branschstöd till de största snabbmatskedjorna, beskriver vuxnas strävanden efter kunskap som något slags manipulation.

Det är så arrogant att det inte kan passera som effektsökeri, inte ens när det kommer från Anders Borg.

Kategorier Folkbildning

Fredrik Reinfeldt tänker inte ta ansvar

av Ingvar Persson

Det brukar ju heta att makthavare håller varandra bakom ryggen, och många gånger är det nog sant. Men den kultur Anders Borg i går lät oss få en skymt av under utfrågningarna i riksdagens konstitutionsutskott verkar faktiskt handla om något annat.

I Fredrik Reinfeldts regering handlar det inte om att hålla varandra bakom ryggen. Det handlar om att till varje pris rädda sitt eget – och statsministerns – skinn.

Fram till sin avgång var Maud Olofsson sannolikt den sämsta näringsminister landet haft. Hur det är i dag – när Annie Lööf tagit över – kan diskuteras.

Ändå står Nuon-affären ut bland Olofssons misslyckanden. Inte bara på grund av de fantastiska summorna och de häpnadsväckande förlusterna. Köpet av Nuon har på många sätt blivit en symbol för hur svenska politiker valt bort möjligheten att använda vårt lands tillgångar för att skapa ett hållbart utvecklingsalternativ.

Ansvaret för det delas av många, men det blev Maud Olofsson som gav klartecken för dess mest deprimerande uttryck, Vattenfalls köp av Nuon.

Nu hävdar Anders Borg alltså att Olofsson – tvärt emot vad hon själv sagt – gjorde affären utan att bereda frågan med finansdepartementet eller prata med statsministern.

Om det är sant är det sensationellt, på gränsen till brottsligt. Det skulle dessutom vara ett uttryck för ett regeringsarbete på gränsen till kollaps.

Ändå kanske vi inte ska vara förvånade över att Borg tvår sina och statsministern händer, och låter någon annan bära hela ansvaret för vad som hänt i den moderatledda regeringen. Det har nämligen hänt förut.

Minns någon Sten Tolgfors och historien om den saudiska vapenaffären, plastpåsarna med pengar och alla de andra märkliga detaljerna? Hur som helst slutade den likadant. Tolgfors fick avgå, och därmed stannade alla försök att reda ut vem som egentligen bar ansvaret för att svenska staten genom bulvaner skulle hjälpa en av världens mest hårdföra diktaturer att bygga en vapenfabrik.

Tolgfors kunde fortsätta att förneka allt ansvar, men framför allt kunde ingen komma åt statsministern. Ett bondeoffer.

Kanske är det till och med någon som kommer ihåg Sven-Otto Littorin. I hans fall var frågorna kanske snarare personliga, men inte heller den gången vilade Reinfeldt på hanen. Littorin åkte ut innan några frågor fått sitt svar, och statsministern behövde inte ens ta risken att ställas inför frågan om sitt förtroende för en av de politiker som skapat hans politiska plattform.

Nu vägrar alltså Reinfeldt ta ansvar för ännu en minister som han utsett. Men den här gången är det inte en moderat partivän, utan den tidigare ledaren för ett av allianspartierna. Frågan är om Maud Olofsson verkligen stillatigande kommer att acceptera rollen som syndabock för århundradets sämsta affär? Eller om Centerpartiet kan acceptera att hon få den rollen?

Kategorier Folkbildning

Byggavtalet kan vara tecken i tiden

av Ingvar Persson

Försvarsministern, skolministern och till och med statsministern får ursäkta men jag tycker att veckans viktigaste inrikesnyhet kom redan i måndags när parterna i byggbranschen enades om ett avtal.

Det betydde förstås att en stor och sannolikt mycket dyr konflikt kunde undvikas. Men uppgörelsen i måndags kan också bli en av många vattendelare i utvecklingen av den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Inte därför att det avtal som slöts i måndags kommer att undanröja alla – eller ens de flesta – problem som bristen på ordning och reda skapar på svensk arbetsmarknad. Men därför att fack och arbetsgivare erkänner att de äger ett problem tillsammans, och måste göra något åt det.

Precis som för ett år sedan handlade tvisten om byggbranschens långa entreprenörskedjor. Respektabla huvudentreprenörer lägger ut uppdrag och ansvar i led efter led tills ingen längre kan garantera riktiga löner eller rimliga arbetsvillkor. Eller schyst konkurrens, för den delen.

Facket ville att frågan skulle avgöras vid förhandlingsbordet, arbetsgivarna att saken inte alls hade i samtalet mellan parterna att göra.

Det handlar om ett vägval som dagens problem på arbetsmarknaden kommer att tvinga fler att göra. Det är inte så länge sedan Frisörföretagarna hotade att helt lämna kollektivavtalsmodellen. Sannolikt ett skrämskott – nu finns ett avtal – men ändå ett tecken i tiden. Kommunal har snuddat vid tanken på politiska ingripanden för att komma till rätta med diskrimineringen av kvinnor och i åkeribranschen har företagare och fack tillsammans talat om lönelagstiftning, något som egentligen är främmande för den svenska arbetsmarknadsmodellen och som det hade varit omöjligt att få en facklig företrädare att tala om för bara något år sedan.

Tanken att staten och politiken ska överlämna en stor del av ansvaret för arbetsmarknaden till parterna förutsätter helt enkelt att fack och arbetsgivare tillsammans vill och kan upprätthålla anständiga villkor för alla. Alltför ofta tycks den viljan – eller förmågan – saknas.

Det är därför byggavtalet är viktigt, som en demonstration av viljan att tillsammans ta ansvar för problemen i den egna branschen.

Kanske är det också ett tecken i tiden.

Kategorier Folkbildning

Det finns för få kvalificerade jobb

av Ingvar Persson

Professorers åsikter förtjänar respekt, i synnerhet när de faktiskt uttalar sig om sådant de studerat. Jag tänker alltså inte vifta bort Lars Calmfors uppmaning om sänkta lägstalöner från förra veckan.

Calmfors är ju dessutom långt ifrån ensam om idéen att just alltför höga lägstalöner gör att en massa okvalificerade jobb inte skapas. Jobb som skulle passa de arbetslösa som hand i handske.

Arbetsgivarorganisationer säger liknande saker så snart de får ett tillfälle. Svenska Dagbladets ledarsida också. Fredrik Reinfeldt brukar ju prata om de höga svenska lägstalönerna, i alla fall när tanken får sväva bland de schweiziska alperna.

Socialdemokraterna accepterar förstås inte idén om lägre löner, men med alla utbildningssatsningar har man på sätt och vis ändå svalt den grundläggande premissen. Människor blir långtidsarbetslösa eftersom de saknar de kvalifikationer ett modernt arbetsliv kräver.

Jag kan inte låta bli att ställa frågan, skulle det inte kunna vara tvärt om? Kan det inte vara så att arbetslösheten beror på att det finns alldeles för få kvalificerade jobb, jobb där människors utbildning och erfarenheter kan komma till rätta och som kan betalas med anständiga löner?

Så ser det i alla fall enligt en rapport som LO presenterade förra året. Det nämligen inte alls vara så att höjda utbildningskrav och allt mer avancerade arbetsuppgifter gör att människor inte klarar av arbetsmarknaden. Tvärt om, de okvalificerade jobben försvinner mycket långsammare än människors kompetens växer. Och resultatet blir att allt fler faktiskt är överkvalificerade. Så här ser det ut:

kvalifikationArbetslösheten beror kanske inte på att det saknas jobb som skulle kunna passa dagens arbetslösa, utan att de jobben redan är upptagna. För handen på hjärtat, om du som arbetsgivare har att välja mellan någon som klarat av en gymnasieutbildning och någon som inte har gjort det väljer du antagligen den första. Även om jobbet inte har ett dugg med kursinnehållet att göra.

Så om de fackliga organisationerna skulle följa professor Calmfors recept och acceptera lägre löner, var skulle det föra oss?

Knappast till högre sysselsättning eller bättre förutsättningar för de arbetslösa som anses stå långt från arbetsmarknaden. Däremot skulle säkert många redan överkvalificerade tvingas accepter lägre löner. Och en och annan arbetsgivare skulle antagligen kunna höja sina marginaler en smula.

 

Kategorier Folkbildning

Björklund ger sig inte

av Ingvar Persson

Det är tur att Jan Björklunds politiska karriär ser ut att gå mot sitt slut. Fick den mannen tillräckligt med tid skulle han ge barnavårdscentralerna i uppdrag att sätta betyg på spädbarnen.

Kategorier Folkbildning

Nya bud i betygsauktionen

av Ingvar Persson

Ibland är politiken verkligen tröttande förutsägbar, som när de borgerliga partiledarna i dag presenterar ett nytt bud i auktionen om vem som vill betygsätta skolbarnen tidigast. Betyg i årskurs sex är en eftergift åt flumskolan, betyg i fyran ska däremot garantera flit, ordning och allmän uppryckning.

Det är naturligtvis rent strunt. När valet närmar sig vill Jan Björklund och hans partiledarkollegor föra in skoldebatten på ett spår de vet att de behärskar, och där de har varit framgångsrika förut. Betyg, gärna så tidigt som möjligt, har i åratal fungerat som signal för en skolpolitik som inriktar sig på ”kunskaper”. Och eftersom Socialdemokraterna givit upp sitt motstånd mot betygsättning av sjätteklassare måste budet höjas för att signalen ska gå fram.

Det är en gammal strid om ett problem som inte längre existerar.

Sanningen är nog att alla som kan något om svensk skola måste erkänna att tendensen de senaste dryga tjugo åren varit besvärlig. Men det är inte den ”flumskola” som Björklund byggt sin karriär på att bekämpa som skapat problemen. Det är i stället den växande segregationen, och den har flera orsaker.

Vissa, som växande klyftor i samhället och mellan bostadsområden, ligger utanför skolan. Men andra, som friskolornas tillväxt och det fria skolvalet, är en direkt effekt av den politik som förts. Och resultatet har blivit den ena larmrapporten efter den andra.

Den SIFO-undersökning som SVT kunde presentera i går visar att väldigt många av väljarna nu faktiskt ser de samband forskare och myndigheter talat om i flera år.

Men politiken låter sig inte påverkas. Att ifrågasätta det fria skolvalet är nämligen känsligt, även om alla vet att det totalt sett bidrar till segregation och sämre resultat. För den enskilde innebär skolvalet nämligen större frihet.

Det är ett klassiskt dilemma.

Och politikerna väljer att prata om något annat. Socialdemokraterna om resurser, som är viktiga men kanske inte tillräckliga. De borgerliga om nya betyg, som är billiga även om de knappast kommer att stärka skolan.

Det är som sagt tröttande förutsägbart.

Kategorier Folkbildning
Sida 1 av 5
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Kristina Jeppsson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB