Gårdagens stora inrikespolitiska nyhet handlade om utbyggnaden av tunnelbanan i Stockholm, och inte utan skäl. Paketet som regeringens förhandlare kommit fram till ska kosta 25 miljarder, nästan hälften så mycket som motorvägsbygget ”Förbifarten”. Och staten kommer att skjuta till 3,8 miljarder. Det är något mer än det varje år kostar att höja brytpunkten och sänka skatten för landets högavlönade.

Bli tunnelbanebygget av är stockholmarna att gratulera, men det är svår att tro att kollektivpendlarna står högst på regeringens prioriteringslista.

Allt är egentligen perfekt. Det är alldeles stilla i skogen, och även om rågeten och hennes två killingar bara råkade bryta en minimal liten gren har du hört dem. När de stannar till vid ditt spår och vädrar har du redan lyft bössan och på 25 meter tittar du på den andra killingen genom stutsarens kikarsikte.

Det finns bara ett problem. Det är älg du ska jaga.

Precis det där hände i söndags, och jag undrar om inte den Socialdemokratiska partiledningen måste ha upplevt Jan Björklunds utspel om riskkapitalister i vården på ungefär samma sätt. Ett upplagt skott, om det inte vore för den där lilla detaljen.

Pressad av opinionen medger ju faktiskt Björklund – och tidigare Anders Borg – att privatiseringen, spekulationen och viljan att tjäna snabba pengar på välfärden har skapat problem. De medger att försöken att reglera marknadskrafterna inte biter på de mest hårdhudade riskkapitalisterna, och att välfärd förutsätter ett ansvar som sträcker sig längre än till bolagsstämman.

Björklund och Borg erkänner – om än försiktigt – att hela grunden för borgerlig välfärdspolitik de senaste decennierna kan ifrågasättas. Dessutom har i alla fall Björklunds utspel skapat osämja mellan regeringspartierna.

När både Anders Borg och Jan Björklund anser att de måste distansera sig från välfärdskapitalisterna för att inte stöta bort väljare borde oppositionen ha enkla poäng att hämta. Ett säkert skott, för att fortsätta jakttemat.

Det finns bara ett problem. I den här frågan har Socialdemokraterna valt bort tydligheten. Partikongressens kompromiss är kanske ett bra exempel på politisk fingerfärdighet, men speciellt klart blev det ju inte.

Att det skulle bli bråk om de skärpta reglerna för arbetslösa kan knappast komma som någon överraskning. Under de senaste åren har de fackliga a-kassorna lojalt försökt administrera en allt mer vildvuxen floran av politiska bestämmelser, och det har verkligen inte alltid varit lätt.

Jag kommer ihåg hur a-kassornas samarbetsorganisation 2006 och 2007 nästan vädjande försökte få Sven-Otto Littorin att inse vilka skador hans nästan maniska beslutsiver skulle få för försäkringen. Naturligtvis hjälpte det inte då, och politiken har bara fortsatt. Det senaste exemplet är förstås de nya regler som började gälla den första september och som kräver av de arbetslösa att de varje månad rapporterar sitt arbetssökande.

Alla visste att det inte skulle fungera. Administrationen finns varken på Arbetsförmedlingen eller hos a-kassorna, och de arbetslösa har knappast en massa jobb att söka.

Att bland annat Sekos och Byggnads a-kassor beslutat att inte bestraffa arbetslösa som fastnat i byråkratin är med andra ord inte konstigt. Statens kontrollorgan – IAF – tvingas förstås protestera, men ska sanningen fram finns det ingen som tror att systemet fungerar.

Konstigare är det kanske att Socialdemokraterna i Riksdagen faktiskt röstade för de nya reglerna. I ett blogginlägg från början av hösten förklarar Ylva Johansson varför.

Jag tar mig friheten att försöka sammanfatta argumenten säger hon att de nya reglerna behövs, eftersom en generös a-kassa och aktiv arbetsmarknadspolitik förutsätter att kontrollen fungerar.

Det är förstås helt sant. Medborgarlön för människor som inte vill arbeta har ibland varit miljöpartistisk politik, men aldrig socialdemokratisk.

Problemet är bara att Sverige i dag varken har en aktiv arbetsmarknadspolitik eller en generös a-kassa. Vad vi i stället har är massarbetslöshet som skapar desperation bland de arbetslösa och tvingar tillbaka löntagarnas villkor på alla områden. Precis som det varit tänkt.

Sanningen är nog att Socialdemokraterna i Riksdagen inte alls röstade för de nya reglerna därför att de trodde att arbetslösa av lättja avstår från att söka jobb. Förklaringen är enklare än så. Det finns en nästan panisk skräck för att uppfattas som ett ”bidragsparti”, ett parti för dem som ”inte jobbar” som Reinfeldt brukar säga.

Det är statsministern och moderatledaren som fått sätta dagordningen och definiera problemet. Och oppositionen gör vad den kan för att undvika tydliga konflikter.

Det är nog ett större problem än blockpolitiken när Stefan Löfven nu lovar att Socialdemokraterna tänker gå till val på sitt eget program och sin egen politik.

Ingvar Persson

I går publicerade Aftonbladets ledarsida min sista text, i alla fall på ett bra tag. Själv ska jag ägna mig åt jobbet som chef på ABF Dala Finnmark, men från den horisonten tänkte jag fortsätta att kommentera en del av det som händer i det svenska samhället i den här bloggen, ”Folkbildaren”.

Namnet är mycket medvetet valt. Dels signalerar det naturligtvis att jag är stolt över att arbeta i folkbildningens tradition, på klassisk mark dessutom. Idén om ABF som det första studieförbundet föddes bara några kilometer från dagens ABF-hus i centrala Ludvika, på Brunnsvik.

Det är en historia som jag dessvärre antagligen kommer att tvingas komma tillbaka till.

Fritt och frivilligt lärande är hur som helst basen för mycket av det svenska folkhemmet, och för det kanske mest demokratiska samhälle historien sett. Och det är en tradition som förs vidare i studieförbund och på folkhögskolor. Jag vill gärna vara en del av den traditionen.

Men självfallet hör jag också att det finns något pretentiöst över bloggens titel. Lite utbildningsradio, gamla journalfilmer och Lubbe Nordström. En uppfostrande vilja att förklara.

Jag har faktiskt ingenting emot de associationerna heller. Jag tycker nämligen att det finns mycket som borde förklaras när det gäller hur politiken och ekonomin fungerar, och ibland tror jag att jag har en del att bidra med.

Jag har på ett eller annat sätt ägnat nästan varenda dag de senaste 35 åren åt att försöka förstå politiken. Jag har suttit på otaliga möten, lyssnat till tal och deltagit i omröstningar. Jag har träffat massor av vanliga människor och några stora ledare. Jag har undervisat och – faktiskt – vid ett tillfälle till och med haft ett politiskt uppdrag, några surrealistiska månader i Göteborgs kulturnämnd.

Men framför allt har jag förstås skrivit tusentals artiklar, de senaste tolv åren för Aftonbladet ledarsida. Jag har varit med när fabriker lagts ner och när människor tagit kamp för sina rättigheter. Jag har följt valrörelser och riksdagsdebatter. Jag har åkt med lastbilschaufförer och suttit i TV-soffor. Och jag har lyssnat till märkliga bortförklaringar från ledare som inte velat smita från sitt ansvar.

Jag tror att det har lärt mig en del, och det är de erfarenheterna som jag nu ska försöka använda i den här bloggen. Något kommer möjligen att gränsa till cynism, men det beror i så fall bara på att det ibland är en cynisk värld vi lever i. Men jag hoppas att tonen framför allt ska kunna bli varm och engagerad.

Det ska trots allt vara folkbildning.