Visserligen har Daniel Swedin redan skrivit utmärkt om de senaste turerna kring Arbetsförmedlingen, men jag kan inte låta bli att komma med några kommentarer.

Den här veckan har ju varit dramatisk. Först orsakade förmedlingen nästan upplopp i centrala Stockholm när 61 000 arbetslösa bjöds in till samma möte. Sedan utsågs Mikael Sjöberg till ny generaldirektör efter Sven-Otto Littorins sparkade supervärvning Angeles Bermudez-Svankvist, och innan han hunnit in på kontoret möttes han av SVT:s avslöjande om systematiskt fusk på förmedlingen i Arlöv.

När det blivit dags att redovisa siffrorna har förmedlarna helt enkelt suttit och ändrat i dataregistren för att få arbetslösheten att verka lägre än den faktiskt är.

Det är en praktskandal, men faktiskt knappast någon överraskning för oss som i åratal tvingats ta del av pressinformationen från förmedlingen. Arbetsförmedlingens informationsavdelning har utvecklat en nästan komisk förmåga att mitt i de dystraste siffror ändå hitta någon liten promille som rört sig åt rätt håll.

Som en sista åtgärd ersatte Bermudez-Svankvist till och med ner den klassiska tidskriften Arbetsmarknaden och ersatte den med den gladare, roligare och lydigare ”På jobbet”.

Det blir som i filmen Life of Brian. ”Always Look on the Bright Side of Life”.

Orsaken är förstås att det funnits ett politiskt tryck. Regeringen vill kunna visa resultat av sin arbetslinje, och lydiga chefer på Arbetsförmedlingen har gjort så gott de kunnat för att leverera resultat.

Uppenbarligen har den kulturen också nått Arlöv.

Jag noterade att Ylva Johansson frågat om regeringen känt till fusket. Frågan är befogad, men svaret kommer naturligtvis att bli att ingen i regeringens närhet någonsin hört talas om något fusk. Sådant sköts mycket mer diskret än så.

Det betyder inte att regeringen skulle vara utan ansvar. Fusket med siffrorna är resultatet av en arbetsmarknadspolitik som havererat och – faktiskt – av en politisk kultur där symboler och illusioner blivit viktigare är riktiga resultat, till exempel att människor får jobb.

Det är dessutom resultatet av den lydnadskultur som allt mer tycks breda ut sig i svensk statsförvaltning. Och just här måste jag erkänna att jag har mina dubier när det gäller Mikael Sjöberg.

En erfaren statlig chef, en tidigare socialdemokratiska topptjänsteman och en person med rötterna i Metallindustriarbetarförbundet. Det är så han presenterats det senaste dygnet.

Själv kan jag dock inte låta bli att tänka på hur Sjöberg lyckades klamra sig fast när den borgerliga regeringen som en av sina första åtgärder la ner Arbetslivsinstitutet där han var chef. Personalen protesterade mot det katastrofala beslutet, andra forskare gjord upprop och facken oroades.

Chefen sa dock inte ett ord till verksamhetens eller personalens försvar. Han administrerade lojalt slakten, och belönades med ett lätt sargat Arbetsmiljöverk. Nu kan Sjöberg ta nästa steg.

Förhoppningsvis kan Mikael Sjöberg bli den chef Arbetsförmedlingen behöver. Men han kommer inte att kunna reda ut den härva av motstridigheter som de senaste årens politik har skapat. Och ska jag vara ärlig tvivlar jag på att han kommer att städa upp i den osunda lojalitetskultur som skandalen i Arlöv är ett exempel på.