Nu har jag varit inomhus i nära en vecka. Jag har inte tvättat håret på fem dagar och morgonrocken sprang precis ner till tvättstugan själv. Så nu sitter jag här naken, i strumpor och trasiga innetofflor.

Det finns något underbart med denna situation. Det finns bara en väg och det är upp. Jag kan bara bli vackrare, fräschare och mer oemotståndlig.

Det finns också något mindre underbart; att komma ut från innefiset.

Jag blir violblyg och ljuset bländar mig. Att bli av med utomhus-mödisen är hårt, brutalt och väldigt befriande.

Alltså inte på något sätt likt första samlaget.

Eller?