Nu skulle det kompenseras för lack of gruppfoto.

Fotografen (en man) sa åt stora tjejen att titta in i kameran. Då började hon med sitt apande. Precis som jag sticker hon ut hakan och gör orangutanggrejen när things get a little pinigt.

Efter två minuter:

– Har du någonsin fått en bild på henne där hon har sett vanlig ut?

– Eh, jo.

Lilltjejen rymmer. Förbi väntande mammor, hämtar tillbaka.

Efter två minuter till:

– Kan vi vara tysta här inne nu så kanske hon ser normal ut.

Lilltjejen rymmer. Förbi väntande, inte längre så roade mammor.

Mannen som fick tröstpris på personalitytävlingen gav upp och gav sig på lilltjejen. Som började med att trotsflasha den bulliga, vita magen.

Jag valde att frivilligt att ge upp henne också och satte upp stora tjejen för att satsa allt på syskonbilden.

Efter två minuter:

– Nej, det här går inte. Jag måste spara lite kraft till de andra.Du får betala tiodubbelt.

– Jaha, hejdå, tack tack.

Vi öppnar dörren och går förbi mammorna. Hör fotografen säga;

– Jag måste ta en paus efter det här.

Hör mammorna skratta högt och inställsamt.

Gråten är nära nu.

Vi går hem