vaknade jag av att Joachim låg med huvudet upprätt och lyssnade efter mystiska ljud.

Jag: ”Vad är det?”

Han: ”Håller du på med fötterna?”

Jag: ”Ja, det låter så här”

Fötterna: ”Psch psch psch”

Han: ”Nej, det var inte det”

Sedan låg han och hörselspanade ut i tystnaden i ytterligare ett par sekunder för att plötsligt lägga ner huvudet och somna om.

Kvar i mörkret låg två klotrunda ögon med skräcksvettiga ögonvitor. Och pschande fötter.