Folk skiljer sig hela tiden.

Jag fattar att man töttnar på varandra visst gör jag det. Vad jag inte fattar är hur folk orkar skiljas. Usch och fy vad jobbigt.

Om Joachim och jag fall out of love stannar jag för barnen, när de har flyttat hemifrån stannar jag för sällskapet och när jag blir pensionär stannar jag för pengarna.

Jag fattar inte folk som lever tillsammans i hundra år och sedan skiljer sig och träffar en ny. Aldrig att jag skulle våga fisa in en ny snubbe. Nu är Joachim nära nog immun mot gaseriet, men så tog det sex år också.

Släpp en fis. Håll ihop.