”Nu ser jag min chans att ställa en svår etisk fråga rakt ut i etern; Är det försvarbart att skaffa barn överhuvudtaget med all armageddonstämning över världen…? Har en längtan efter en till men vet inte riktigt hur jag ska berättiga detta för mig själv…Hur tänker du som också har ångest över miljön men ändå vill ploppa vidare så att säga?”

Alltså, jag ser väldigt mörkt på framtiden, det gör jag. Men att inte skaffa barn är för mig personligen samma sak som att lägga mig ner och dö. Livet måste gå vidare. Vi måste våga leva och våga skaffa barn, men aldrig sluta hoppas att vi kan förändra världen. Jag har full respekt för de som inte skaffar barn för att de inte vill sätta fler liv till världen. Jag förstår dem. Men jag chansar.

Vissa dagar kan jag titta på barnen och få panikångest när jag tänker på att de ska leva en massa år efter min död. Jag kommer inte drabbas av klimatförändringarna. Men barnen och deras barn och deras barn. De dagarna är tunga dagar.