Ingen kan vara så subtilt ond som min mamma.

Det är söndag, klockan är 12:30, telefonen ringer.

”Hej det är mamma, ni kommer väl på kalaset?”

”Kalas?”

”Morbror Åkes kalas, idag”

”Ehh jaha, vilken tid?”

”Ett”

”Men klockan är ju halv nu”

”Oj då”

Så gör hon. Visst hon berättade om kalaset för en vecka sedan, men bara för att hon visste att det skulle ta mig ungefär en vecka att glömma. Sedan ringer hon en halvtimme innan för att se till att jag har alldeles för lite tid på mig att hinna i tid.

På 45 minuter hann jag duscha, tvätta håret, få i ordning barnen, köpa trisslotter i ett fult kuvert samt köra de 2,5 milen till morbror Åke.

Där mamma mötte oss i dörren med ett belåtet leende. Lite som hon häxan i Narnia. Det ondskefulla, kallrövade aset.