Joachim satt i soffan och tittade på Victorias barnkalas. Jag satt vid datorn och läste ”du är en sjuk satans fitta”-kommentarer. Sedan läste jag ett par I love you-kommentarer och kände mig splittrad. Plötsligt ropar Joachim;

”Nu är det Måns”

Så satt vi där tätt tillsammans med varsin soffkudde framför ansiktet och vågade inte titta. Det var det pinsammaste på väldigt väldigt länge. Eller förresten, det var inte pinsammare än när Victoria berättade om apan som klamrade sig fast och det var ju bara två dagar sedan. Jag tänkte först göra den klassiska liknelsen med en bilkrasch som man vill och inte vill titta på, men bilkrascher har inte de där JÄVLA ögonbrynen.

Jag betackar mig för positiva kommentarer om Måns sångröst.

Ni får säga att han är söt, att han verkar ”go”, att han är charmig och har utstrålning och allt det där subjektiva. Men jag förbjuder er att påstå att han kan sjunga.

För det KAN HAN INTE.

Han sjöng lite meningslöst mummelmummel, sedan kom Carola in och öppnade helvetet på Måns med sin darrande underläpp. Måns drunknade och kom aldrig upp till ytan.

Det var pure agony.