Och era tankar.

Annika: ”Vilken tur att du är så perfekt Malin”

Svar: Nej, Annika. Jag är en pissig mamma. Jag skriker på barnen fast man inte får. Jag stressar dem i hallen trots att det är jag som har gjort oss sena. Jag gör alla de där sakerna som ger det allra sämsta av samvete. Men jag är HÄR och gör det. Jag sitter inte femtio mil bort med en ny dreamy guy och längtar efter ”guldkanterna” med mina barn.

Farsan: ”Men varför är det hemskare när mammor överger sina barn än när pappor gör det, fär det sker väl på regelbunden basis? Jag ser inte varför detta fall är hemskare än alla de fall där pappan flyttar någon annastans?”

Svar: Vem sa något om mammor eller pappor? Nej, det är inte hemskare när mamman gör det, även om de mallar vi sitter inne med säger oss det. Precis som du säger så lämnar pappor sina barn ”på regelbunden basis”, det är därför detta blev en artikel, för att det handlade om något som avvek. Mammor och pappor ska vara hos sina barn. Alla som lämnar sitt barn, oavsett kön, är egoister som inte inser sitt barns utsatthet.

Lilla jag: ”..Angående mamman som du och Linda Skugge ondgör sig över så tycker jag att hon verkar vara väldigt klok som var oegoistisk nog att välja det som hon trodde var bäst för sitt barn”

Svar: Menar du allvar? ”Välja det som hon trodde var bäst för sitt barn”? Att försvinna ur hans liv, det bästa? Det bästa hade varit om hon hade sagt till nya mannen; här i Stockholm finns min son, honom kan jag inte flytta ifrån, om du vill ha mig så finns jag här.

Linda: ”Vilken enklare värld vi skulle ha om vi kunde accptera våra medmänniskors livsval istället för att döma dem och tro att alla mår bäst av att leva exakt det liv vi själva lever. Älskar din blogg i övrigt Malin, men detta höll jag inte riktigt med om… ”

Svar: Du har en stor poäng Linda. Varken mamman eller sonen mår bättre av att någon tycker till. Men jag skriver om sådant jag reagerar på. Jag skulle förmodligen har ett mer ångestfritt liv om jag tänkte som du, men jag kan inte låta bli att se alla idiotiska saker folk gör, och kommentera det.

Jag är ingalunda någon supermorsa, jag är hysterisk, ostrukturerad och gapig. Men om mina ungar ska söka terapihjälp om tjugo år så ska det bero på just min gapighet. INTE att jag lämnade dem och flyttade till min nya kärlek.