”Hej Malin!

För det mesta gör dina kolumner mig glad. Men i dag gjorde den mig 
riktigt arg. Sist jag kollade i min kalender befann vi oss i året 
2007. Jag kollar igen för säkerhet skull och jo, det är fortfarande
2007.
Men din kolumn i dag luktar unkna gamla värderingar. Det är ju fint 
att du sjunger vid pianot, gör egen lera och bakar kanelbullar med 
smör. Suveränt att du alltid ska finnas där för dina barn och bråka 
med dem. Men vad ger dig rätten att döma ut en annan mammas kärlek 
till sitt barn? Vad ger dig rätten att vara självgod och säga att du
minsann är en bättre mamma?
Hon är enligt dig en ”karriärhäxa”. Jag betvivlar att du hade sagt 
samma sak om det var en man som hade flyttat många mil från sitt barn
för att karriären och nya kärleken fanns någon annanstans. Pappor 
lämnar sina barn hela tiden men inte fan beskrivs de som karriärshäxor.
Sonen som du tycker så synd om är dessutom inte övergiven, han har en 
pappa och en plastmamma. Visst hade det säkert varit optimalt för 
honom att få ha alla föräldrar nära men du påstår dig veta hur mycket 
han saknar sin mamma eftersom du saknade din mamma när hon gick på 
möte i två timmar. Vad vet du om hans känslor?
Jag är själv uppväxt med båda mina föräldrar men det är verkligen 
inte säkert att man vet om ens föräldrar älskar en även om de bor 
under samma tak. Det kan jag intyga.
Och ditt slut är ju bara för mycket. Varför skulle den nya mannen 
vara ett misstag och ingen fin kille?
Det är verkligen hemskt att skuldbelägga en person på det sätt som du 
gör. De flesta kvinnor med barn är fantastiskt bra på att 
skuldbelägga sig själva för att de jobbar för mycket, aldrig har 
tillräckligt med tid och inte alltid orkar vara den perfekta mamman 
(som du själv beskriver att du känner ibland!).
Ingen mamma ska dessutom behöva ta den skiten som du öste ur dig i 
kolumnen. Det är att sparka nedåt.
Mvh Elin”

Svar: Elin, jag är en bättre mamma. För jag finns här med min lera och mina hormoner.

När jag skrev karriärhäxa syftade jag inte på mamman i Göteborg, jag ville bara beskriva hur jag känner när jag sitter där i mitt lilla gråthörn.

När det gäller sonens känslor så vet jag ingenting. Jag gissar.

Jag hade då tänkt till både en och tre gånger innan jag blev ihop med en kille som inte bodde i samma stad som sina barn. ”Varför i hela friden gör du inte det” hade jag frågat och förmodligen inte gillat svaret. Och där har ni mitt svar på frågan från alla er som undrar om det inte är lika illa när en pappa sticker. JO, det är det. Men dagens krönika bygger på intervjun med mamman, på vad hon sa. Att jag skrev krönikan alls hänger på mammans inställning. Att hon försvarade sitt val. Att hon i slutet av intervjun säger att hon inte skulle göra om det är det dummaste av allt. Men flytta tillbaka då!

Vad hon indirekt säger är att hon ångrar sig, men hon väljer att stanna kvar i Göteborg, alltså; hon är en lika stor egoist nu som då.