Jag tänker så här:

Måns, Danny och Ola. De är alla födda på åttiotalet. De gjorde Idol. De är väldigt söta. De har alla femtonåriga snippor som i en liten rosa dateask. Nu vill de ha 30 plus-snipporna också. Hur göra? Vräka ut åttiotalsmusik.

Natalie, SoS, Tokyo. Play it for the girls, och så detta:

Men jag köper det. Inte skivorna, men konceptet. Jag älskar Brother oh brother. Närhelst den spelas på bilradion på väg till Coop höjer jag så att småhåren mellan mina veckade tuttar reser sig och svajar i takt till dunket. Tills det går förbi en ung människa med trendiga jeans. Då sänker jag och ber en bön att det inte hörs ut att jag hårddiggade till en låt som har lika lång livslängd som Ulrika Jonssons senaste äktenskap.